Om man skulle ranka Stockholms största artister under alla tider är Carl Michael Bellman ( 1740 – 1795) förmodligen nummer ett på listan. Hans popularitet har inte bara överlevt de dryga tvåhundra åren efter hans död, den avtog heller aldrig.För att tala vår tids språk: han var också den förste kändisen och allmänt uppskattade underhållaren.
Dessvärre gav populariteten på 1700-talet inte samma utdelning som idag: Bellman fick genom hela sitt korta liv dra sig fram på smärre poster i olika ämbetsverk. Trots det levde han ständigt över sina tillgångar, var förföljd av fordringsägare och hamnade till och med på gäldstugan. Man kunde då sitta av sina obetalda skulder i finkan. Men Bellmans Stockholm var en värld där nästan alla levde i en ekonomisk berg- och dalbana, lånade pengar, blev ruinerade ena dagen och rika den andra.
Bellmans tid var också nöjeslysten. 600 krogar på 60 000 invånare, danslokaler, teatrar, maskeradbaler och picknickar, alla tycktes roa sig.
Så korgarna blev de “Bacci Tempel” där så många av Bellmans ömsom vemodiga, för att inte säga tragiska, ömsom burleska och humoristiska och alltid poetiska dikter sjöngs. Krogen och stadens då än mer än idag grönskande ytterkanter är oftast också de scener där hans “Fredmans sånger”, “Fredmans epistlar” bland andra utspelar sig.
Överallt spreds pirattryck eller avskrifter av hans visor. Men främst ville man höra honom själv framföra dem. I sin samtid var han lika uppskattad som entertainer som vi skulle säga, som textförfattare. Han sägs ha haft en vacker ljus stämma och var uppskattad för att vid framförandena härma olika instrument, låtsas vara ett folkvimmel med olika stämmor.
Han skrev också ett par korta pjäser, påbörjade en opera och medverkade med verser i tidningarna till och med i det avlägsna Göteborg.
Han var därför en uppskattad gäst i burgna hem. Ja, till och med kungen, Gustav III, bjöd ofta hem honom och sägs aldrig ha setts skratta så mycket som när han lyssnade på Bellmans enmansföreställning. Gustav III understödde också Bellman på olika sätt till sin död 1792, sex veckor efter att ha blivit skjuten under den ödesdigra operamaskeraden den 16 mars. Bland annat gav kungen Bellman en post som sekreterare för det statliga nummerlotteriet. Till kontoret i slottet gick han sedan enligt egen utsago varje dag och hängde sin hatt. Arbetet sköttes av en undersekreterare som var anställd för ett betydligt lägre arvode.
Musiken till sångerna lånade Bellman från alla håll i samtidens repertoar av dryckesvisor, operaarior, ja, till och med psalmer, från alla Europas hörn.
Men han lyckades aldrig få ordning på ekonomin och sattes till och med under förmyndare under sina sista år. Så dog han 1795, utblottade som så många under denna hårda epok. Han var då endast 45 år gammal. En efterföljande 1800-talsskald beskrev hans liv som “en sorg i rosenrött”.
Ändå hade han fått medalj av Svenska Akademien, Dess ständige sekreterare Johan Henrik Kellgren, Gustav III:s favoritförfattare, skrev förordet till en utgåva av “Fredmans epistlar” som äntligen kom ut 1790. Kellgren hade tidigare intagit en föraktfull attityd till Bellman, men med tiden gett vika för skaldens popularitet. Stimpengar eller upphovsrätt fanns inte på den tiden, så berömmelsen som artist betalade sig inte mycket.
Efter sin död blev Bellman utan avbrott en ständigt lika framträdande gestalt i den svenska populärkulturen. När skulptören Johan Niklas Byströms Bellmansbyst avtäcktes den 26 juli 1829 på Djurgården strömmade tusentals stockholmare till. “Alla var där”: kung Karl XIV Johan, kronprinsen, drottningen, Bellmans änka och son, samt folk från alla samhällsklasser. Sedan den dagen firas Bellmansdagen den 26 juli varje år.
Vid avtäckningsceremonin vände sig drottningen till fru Bellman och antog att det måste ha varit stimulerande att ha levt med en så rolig människa. “Salig mänskan var inte alltid så rolig hemma”, svarade fru Bellman.
Comments are closed.