Få personligheter påverkade huvudstadens liv som Gustav III (1746 – 92, kung 1771). Hans trontillträde satte punkt för den s.k. frihetstiden. I praktiken hade Sverige då varit en adelsrepublik där två stridande adelsgrupperingar “Hattar” och “Mössor” avlöste varandra vid makten. Partierna var grundligt korrupta och tog mutor från utländska makter.
Gustav III växte upp i hatet till “ständerväldet” som särskilt odlades av hans makthungriga mor Lovisa Ulrika, syster till kung Fredrik II av Preussen, kallad Fredrik den store.
Stämningen i landet när Gustav tillträdde tronen var uppjagad. Polens första delning mellan Ryssland, Habsburgmonarkin och Preussen oroade opinionen, kanske kunde Sverige drabbas av samma öde!
Understödd av Frankrike genomförde Gustav III efter något år vid makten statsvälvningen 1772 (statskupp skulle vi säga idag). Han arresterade rådet (regeringen) och genomdrev en ny författning som gav honom kraftigt utökad makt.
I vida kretsar, särskilt hos befolkningen i Stockholm, hyllades kungen som nationens räddare. Han var historieromantiker och såg sitt namn som en symbol för att han kunde bli en lika stor gestalt i historien som sina föregångare Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Han hade en tavla vid sängen som föreställde den franske kungen Henrik IV, som hade enat Frankrike efter inbördeskrig mellan stridande fraktioner. Kungars historia var Gustavs främsta läsning under uppväxten.
En stark kungamakt skulle rädda landet och samtidigt balansera makten mellan adel och ofrälse.
Under sitt första decennium som kraftfull ledare lyckades Gustav sätta riket på fötter. Ekonomin sanerades, lagarna mildrades, tortyren avskaffades, kvinnans ställning stärktes, tryckfriheten garanterades i lag, åtminstone på pappret och flottan rustades upp med hjälp av franska subsidier.
Ett slag mot kungens popularitet blev dock beslutet att förbjuda husbehovsbränningen, dvs böndernas rätt att bränna sitt eget brännvin. Gustav förordnade att brännvin bara fick framställas på kronobrännerier med åtföljande stora inkomster för staten.
En grundpelare i Gustavs politik för att stärka landet var att skapa en nationell kultur. Kungen inrättade därför Förbättringssällskapet för svenska språket. Tidigare hade man inte haft någon tilltro till svenskan som ett litterärt språk. Franska teatersällskap hade främst stått för teatern i Stockholm.
Gustav grundade den Svenska Akademien, med 18 ledamöter. Den skulle dela ut priser till förtjänstfulla författare. Kungen omgav sig med landets främsta skriftställare och konstnärer, som Johan Henrik Kellgren, Johan Tobias Sergell, adlad Sergel, teatermålaren Jean Desprez och tidens mest populära underhållare, trubaduren och skalden Carl Michael Bellman.
Vidare skulle det skapas teater och opera på svenska. Ett bestående resultat av dessa strävanden blev Gustav III:s opera. Efter en provisorisk tillvaro på annat håll sedan 1771 uppfördes ett nyklassicistiskt operahus vid Gustav Adolfs torg, ritat av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz ( 1716 – 1796). Det stod färdigt 1782. Samtidigt grundades den Kungliga dramatiska teatern. Den spelade under sina första decennier i Bollhuset (idag Finska kyrkan) vid Slottsbacken.
Operan blev kungens skötebarn. När inga svenska librettister (textförfattare) kunde hittas skrev Gustav själv utkast till operor med nationella teman. Han skev dem på franska, ett språk på vilket han kände sig mer “commode“, bekväm, än på svenska. Sedan lämnade han över dem till författaren Johan Henrik Kellgren, som fick skriva rent dem på svenska och sätta dem på vers. “Ni och jag är de enda bildade människorna i landet”, sade kungen till sin trogne Kellgren.
Kompositören Johan Gottlieb Naumann städslades från Tyskland och fick i uppdrag att sätta musik till de kungliga texterna.
Den stora succén blev den nationella operan Gustav Vasa som hade urpremiär 1786. Den spelades långt in på 1800-talet och sattes upp så sent som 1991 på Kungliga Operan. Om dess framgång berodde på nationella eller musikaliska förtjänster kan här icke bedömas.
Operahuset blev ett centrum i huvudstadens uteliv. Hög som låg fyllde parketten och de fyra raderna. Maskeradbaler förgyllde marsdagarna tills den sista för Gustav III, den ödesdigra 16 mars 1792 då han skulle såras till döds av ett skott med skrot. Skottet på Operan är värt en egen historia.
Operahuset fyllde också en oväntad funktion: ersättning för tidens avsaknad av opinionsundersökningar. När kungen satte sig bakom ett förgyllt galler i den kungliga logen möttes han av jubel och applåder. Dvs när han hade gjort något som allmänna opinionen gillade. Var så inte fallet kunde han i stället mötas av isande tystnad.
Gustavs fiender och eftervärlden anklagade honom för nöjeslystnad och ett allt för livligt festande. I sanningens namn ska sägas att han delade nöjeslystnaden med sina samtida. Dessutom har nutida historiker påpekat att hans hovhållning inte var dyrare än hans mors, Lovisa Ulrikas och fars Adolf Fredriks. Och modern skrev i ett brev till Gustav att “vi är Europas fattiglappar. Varje tysk småfurste har ståtligare slott än vi”.
Förutom baler, soaréer och tornérspel tycktes Gustav, åtminstone mot slutet av sitt liv mest vara benägen att dra sig tillbaka till sin enkla träbyggnad vid den inköpta lantegendomen Haga, som han förvandlade till en lustpark.
Där skall han ha omgivit sig med stiliga unga officerare i dryckesslag, som hans svägerska, Hedvig Elisabet Charlotta, i sin dagbokbetecknade som “orgier”. Ordet var en vanlig beteckning på dryckesslag på den tiden och hade inte nödvändigtvis den snäva sexuella innebörd det fått idag. Att hon dessutom tillade “värdiga en Heliogabalus”, en romersk kejsare ökänd för sin förkärlek för kvinnokläder och sexuell mångsidighet, gör möjligen fallet mer pikant
Ihärdiga rykten cirkulerade också i huvudstaden om att kungen skulle ha en otillbörlig dragning till vackra unga män och “kyla för kvinnokönet”. Eftervärlden har svårt att belägga eller bekräfta dessa rykten eftersom de huvudsakligen bevarats i hans politiska fienders skrifter.
Modern och änkedrottningen Lovisa Ulrika vägrade dock att acceptera den son som kungen efter allt för många års barnlöst äktenskap lyckades åstadkomma med sin danskfödda hustru Sofia Magdalena.
Änkedrottningen, liksom skvallerkrönikan, tillskrev i stället faderskapet hovstallmästaren Adolf Fredrik Munch och hon vägrade fram till sin dödsbädd att erkänna “bastarden”, sedermera kung Gustav IV Adolf.
Efter sina första lyckosamma år vid makten tycks Gustav framåt 1780-talet ha genomgått en personlighetsförändring som resulterade i en allt mer äventyrlig och huvudlös politik.
En vild idé från er Berättare: Den ständigt nervöse och uppjagade Gustav III tog ständigt opiumtinktur för att lugna sina nerver och för att sova…dessutom tycks han ha tittat djupt i glaset…en aspekt av hans liv som borde vara värd ett närmare historiskt studium. Att vara nerveus var vid den här tiden en ny och fashionabel åkomma.
Att sätta landet på fötter politiskt och kulturellt var inte nog. Den stärkta kungamakten borde också vinna ära genom krigiska framgångar. En rad olyckliga och dåligt förberedda krig mot Ryssland hoppades Gustav skulle ge tillbaka Sverige dess forna stormaktstsställning. Han skulle bli en ny Gustav II Adolf. Efter att ha avbrutit de långt framskridna planerna på att erövra Norge, vände han blicken österut. Sankt Petersburg skulle anfallas.
Krigen mot Ryssland bortom Östersjön blev en sorglig historia. För Stockholms del innebar de dock en märklig förstärkning av kungens popularitet. Anledningen var att den illa sedda adeln, som allt mer hamnat i opposition till kungen, drevs till landsförrädiska stämplingar bakom fronten i Finland.
I upplysningstidens Europa hade adelns ställning med sina privilegier och företräde till alla högre ämbeten mer och mer kommit att ifrågasättas. Särskilt gällde det i Frankrike, där slutligen revolutionen 1789 störtade såväl monarki som adelsvälde.
Gustav III hade en tvehågsen inställning till adeln. Han ville gärna pryda sitt hov och sin regering med klingande historiska namn. Men han avskaffade också många av adelns företräden. Ofrälse började allt mer dyka upp i officerskåren och i högre ämbeten. När Gustav utnämnde en Håkansson till statsminister var adeln chockerad. Det hjälpte knappast att den förmätne uppkomlingen snart blev adlad af Håkansson.
Under kriget vid Finlands gränser 1788, sammansvor sig adliga officerare på gården Anjala för att avsätta kungen och erbjuda fred med den ryska kejsarinnan Katarina II. Då svängde den folkliga opinionen, särskilt i Stockholm, till kungens fördel.
Gustav hade själv varit vid fronten och seglat med flottan under kriget och visat stort personligt mod som gränsade till dödslängtan. Han såg sig och sin sak som förlorad. Då anföll Danmark. “Jag är räddad” ( fast egentligen: Je suis sauvé ) utbrast han och kunde med ansiktet i behåll resa hem till Stockholm.
Gustav III hade etablerat Borgerskapets militärkårer, där vanliga borgare, som skräddare och slaktare hade officersfullmakter. Kårerna fick till och med rang direkt under de kungliga livgardena. Nu förenades hatet mot adeln och patriotisk yra i ett starkt stöd för kungen bland Stockholms borgare.
De borgerliga militärkårerna i Stockholm blev kungens viktigaste stöd. De fick ansvaret för skyddet av kungen och staden. Gustav hade vänt tidens revolutionära strömningar till sin egen fördel.
När kriget avslutades genom de europeiska stormakternas påtryckningar 1790, hälsades därför Gustav III som “fredens återställare” av en jublande huvudstadsbefolkning. Om någon kung i Sveriges historia har varit en Stockholmarnas kung, så var det Gustav III.
Gustav hade vid en riksdag 1789 tvingat sig till envälde genom den s k förenings- och säkerhetsakten. Enväldet var riktat mot adeln som nu förlorade de flesta av sina privilegier. Kungen gick själv till Riddarhuset där adelsståndet sammanträdde och klubbade igenom den nya författningen utan omröstning. Utanför stod borgerskapets militärer med laddade kanoner riktade mot fönstren.
Eftersom enväldet var riktat mot adeln, vars ledare satts i husarrest, blev Gustav III i aristokratiska kretsar betraktad som “tyrann”, medan huvudstadens befolkning jublade. Gustav III var nu en osannolik förening av envåldshärskare och demokrat.
En konspiration av yngre adelsmän samlades i lönndom. Den lyckades genom skottet på operamaskeraden 1792 såra kungen till döds.
Comments are closed.