Sedan folkmängden passerat 100 000 invånare omkring 1860 skulle staden växa explosionsartat. Det ledde till en byggbom som aldrig förr. Klassamhället återspeglades i byggandet. Överklassen bodde mot gator, torg och stränder i våningar på tio rum eller fler. Medelklassen i ett par rum per familj. Men för en stor del av befolkningen var ett rum och kök den vanliga familjebostaden.

Våningarna i gathusen kunde vara mycket stora, kanske tio – fjorton rum. Vasastaden där de låg omkring fyra rum beskrevs av en författare som Claes Lundin som bostäder för “den tarfvligare medelklassen”. Den nya Strandvägen som började bebyggas på 1890-talet fick palatsliknande hyreshus med bostäder som täckte hela våningsplan. De stora våningarna hade ofta matsal mot gården och låginkomsttagarnas bostäder – men med ogenomskinliga målade fönster i renässansstil.

Trots industrialisering och den ständigt pågående byggboomen under 1800-talets sista decennier höll inte bostadsbyggandet jämna steg med folköknigen.

För familjerna i arbetarklassen förblev ettan eller tvåan den normala lägenheten. Dessutom var det inte ovanligt att en mindre bemedlad familj hyrde ut en sovplats i köket till en inneboende för att dryga ut kassan.

Bostädernas standard förbättrades dock efter hand. De små stugorna på Malmarna försvann. De nya hyreshusen var ordentligt uppvärmda. Redan på 1910-talet hade tio procent av husen centralvärme, 1935 var de uppe i 60 procent. Kakelugnarna var dock goda värmekällor och Sverige var känt för sina väl uppvärmda bostäder.

Badrum förblev en lyx fram till 1920-talet, men vid sekelskiftet var rinnande vatten och avlopp i köket det vanliga.

Då förbjöds också gathusen och de nya bostäderna blev ljusare och bekvämare. Den s k 20-talsklassicismens hus på Malmarna anses fortfarande representera en höjdpunkt i bostadsarkitekturen i Stockholm.

20-talsklassicismen var en speciell svensk stil som fann sin inspiration i 1700-talet. Typiskt för den är rena fasader med sparsamma dekorationer, klassiska proportioner och ett gediget hantverk. Fönstren är spröjsade oftast med sex rutor och snickerierna av god kvalitet. Stilen präglade också monumentalbyggnader som Uno Asplunds Stadsbibliotek och Ivar Tengboms Konserthus, några av de få svenska byggnader som funnit plats i den internationella arkitekturhistorien.

Med 1900-talet började utflyttningen av de bättre bemedlade till nybyggda villa- och trädgårdsstäder. Med tiden skulle möjligheten att bo i eget hus i förorterna spridas till allt bredare bofolkningsskikt. Arbetarrrörelsen stödde egnahemsrörelsen som gjorde det möjligt även för strävsamma arbetarfamiljer att bo i små stugor med trädgård i förorter som Enskede eller Bromma under 1920- och 30-talen.

 Från mitten av 1800-talet till första världskriget  upplevde Stockholm ett urbant tillväxtmirakel. Men riksdagen dominerades under drygt fyra decennier av godsägare. Trots landsbygdsintressenas dominans i rikspolitiken satsade staten stort på huvudstaden. Detta var nationalstaternas stora tid i Europa – huvudstäderna blev prestigesymboler som fylldes med praktbyggen och kulturinstitutioner.

Under bara några år kring sekelskiftet 1900 uppfördes  i Stockholm en förbluffande antal nationella och kulturella prestigeprojekt. Det var investeringar av en storleksordning som idag vore otänkbara att genomföra i huvudstaden.

Men den första stora nationella institutionen blev Nationalmuseum, 1866. Den svenske arkitektens ritning förkastades, i stället skickades den till den berömde tyske museiarkitekten FA Stüler i Berlin. Han utformade Sveriges nationalmuseum som ett florentinskt 1400-talspalats med berlinsk touche. “Ritningen är avsänd i Florens men poststämplad i Berlin”, sa ett samtida kvickhuvud.

I Skansen skapades ett nationellt monument över en försvinnande bonde- och stadskultur. Det blev 1891 det första friluftsmuseet av sitt slag i världen och fick många efterföljare. Grundaren Arthur Hazelius ville här rädda undan exempel på traditionell bondekultur från landets alla provinser. Det gamla försvann hastigt ute i landet som genomgick en explosionsartad industrialisering. Sverige hade under flera decennier världens högsta tillväxt och var en mirakelekonomi.

Det närliggande Nordiska Museet hade samma ambition – att för framtiden bevara och visa folkets kultur. Det blev en mäktig stenbyggnad i Dansk-hollänsk renässans ritad av IG Clason tidens skickligaste arkitekt i tidens karakteristiska stilhistoriska anda.

För varje byggnad letades en stil upp i det förflutna som ansågs passa byggnadens användning.

Gustav III:s opera ansågs för liten för en nationell huvudstad med storstadsambitioner. Den revs trots en våg av protester från landets kulturpersonligheter. Ersättaren i en slags kontinental nybarock kritiserades starkt av samtiden. ” En stapel med cigarrlådor”, löd ett av omdömena när den invigdes 1908. Interiörerna blev för svenska förhållanden oöverträffat praktfulla.

Nära centralstationen uppfördes ett monumentalt högkvarter för vad som då kallades Kongl. Postverket. Ännu tills för några år sedan användes den ståtliga byggnaden som postkontor: ” Stockholm 1″.

Byggnaden ritades av Ferdinand Boberg, arkitekten på modet efter IG Clason. Under några hektiska år ritade Boberg så gott som alla större och representativa byggnader i Stockholm, gärna privatpalats.

Men trots förgyllda foajér och salonger överträffade inte Operan det nya riksdagshuset, färdigt 1905. Det blev den mest påkostade och praktfulla byggnad som någonsin uppförts i Sverige och är kanske ännu oöverträffad. Det svenska folkstyrets hus utformades i berlinsk nybarock.

Tyska Riket var vid denna tid Sveriges stora kulturella förebild. Berlin var metropolen i norra Europa, något som sedan ofta fallit i glömska. Också de nya hyres- och kontorshusen inom tullarna byggdes som återspeglingar  av det samtida Berlin och Wien, ofta med hjälp av inkallade tyska arkitekter. Tyska var också det främmande språk som de som gått i läroverk lärde sig först och bäst.

Det väldiga riksmuseet i Frescati är också det en byggnad som skulle kunnat ligga i det samtida Tyskland. Det var tänkt som kronan i en ny vetenskapsstad. Dit flyttade också vetenskapsakademien. Vetenskapsstaden blev dock inte verklighet  förrän Stockholms universitet flyttade ut dit på 1960-talet.

Det sista stora statliga praktbygget blev Kungliga dramatiska teatern som byggdes vid Nybroplan i en för nationellt bruk anpassad jugendstil med inspiration i Wien. Dramaten. Färdig 1908,  blev en uppvisning av allt det bästa Sverige hade av konst och hantverk med fresker av Prins Eugen och Carl Larsson bl a.