Redan i augusti 1711 visste man att böldpesten hade flammat upp på andra sidan Östersjön. Dessutom försökte båtflyktingar från Baltikum att rädda sig över till moderlandet, eftersom de baltiska provinserna invaderades av ryssarna. Under september stod det klart att den svarta döden var tillbaka i Stockholm.
Sedan mitten på 1300-talet hade den aldrig lämnat Europa utan brutit ut ungefär varje generation.
Snart dog 1200 människor om dagen i den lilla huvudstaden med sina knappt 50 000 invånare, som redan hade minskat med över 10 000 under de föregående decenniernas nöd och krig. Pesten skördade till slut omkring 20 000 offer. Flest dog inte förvånande i de fattiga Katarina och Maria församlingar på Söder, över 4 600 dödsfall.
Alla offentliga sammankomster förbjöds. Tjänstemän från den tidens socialstyrelse Collegium Medicum målade vita kors på alla hus där det bodde pestsmittade. Ingen tilläts lämna de pestsmittade husen, varken friska eller sjuka. Endaste präster och läkare tilläts gå in. Alla andra var vid dödsstraff förbjudna kontakt med de sjuka.
Stora foror drog genom gatorna assisterade av ”lijkgubbar” iförda svarta vaxdukskappor som ropade: ”Finns det några fattiga lik?”. Före dem gick två “tukthuskonor” och ringde i klockor så att de boende längs gatorna kunde öppna sina dörrar och leverera liken.
Tukthuskonorna var inspärrade på Tukthuset. Lösdrivare, utblottade, skökor och tiggare föstes ihop och sattes på tukthuset. De tvingades sedan utföra arbetsuppgifter ingen annan ville åta sig. Bl a fick dessa tukthuskonor tömma dassen som fanns inne i husen. Tukthuskonorna fick två och två bära en skvalpande tunna mellan sig på en stång och tömma den nere vid strandkanten.
Kyrkogårdarna räckte inte till så massgravar fick grävas bl a ungefär vid nuvarande Djurgårdsbron, slutet på Sveavägen och vid nuvarande Rörstrandsgatan. Också på Blasieholmen är marken fylld av ben.
Massgravarna blev så fulla att jorden knappt täckte likhögarna. Plundrare krafsade sig igenom det tunna jordlagret och drog kläderna av liken. I många hus dog alla invånarna och också där bröt sig tjuvar in.
Det fanns de som stängde sig och söp, dansade och ägnade sig åt skörlevnad på vulkanens rand.
Först framemot vintern började det dagliga antalet döda sjunka mot ett par hundra och under följande år klingade epidemin av.
Svarta döden tillbaka
Redan i augusti 1711 visste man att böldpesten hade flammat upp på andra sidan Östersjön. Dessutom försökte båtflyktingar från Baltikum att rädda sig över till moderlandet, eftersom de baltiska provinserna invaderades av ryssarna. Under september stod det klart att den svarta döden var tillbaka i Stockholm.
Sedan mitten på 1300-talet hade den aldrig lämnat Europa utan brutit ut ungefär varje generation.
Snart dog 1200 människor om dagen i den lilla huvudstaden med sina knappt 50 000 invånare, som redan hade minskat med över 10 000 under de föregående decenniernas nöd och krig.
Alla offentliga sammankomster förbjöds. Tjänstemän från den tidens socialstyrelse Collegium Medicum målade vita kors på alla hus där det bodde pestsmittade. Ingen tilläts lämna de pestsmittade husen, varken friska eller sjuka. Endaste präster och läkare tilläts gå in. Alla andra var vid dödsstraff förbjudna kontakt med de sjuka.
Stora foror drog genom gatorna assisterade av ”lijkgubbar” iförda svarta vaxdukskappor som ropade: ”Finns det några fattiga lik?”. Före dem gick två “tukthuskonor” och ringde i klockor så att de boende längs gatorna kunde öppna sina dörrar och leverera liken.
Tukthuskonorna var inspärrade på Tukthuset. Lösdrivare, utblottade, skökor och tiggare föstes ihop och sattes på tukthuset. De tvingades sedan utföra arbetsuppgifter ingen annan ville åta sig. Bl a fick dessa tukthuskonor tömma dassen som fanns inne i husen. Tukthuskonorna fick två och två bära en skvalpande tunna mellan sig på en stång och tömma den nere vid strandkanten.
Kyrkogårdarna räckte inte till så massgravar fick grävas bl a ungefär vid nuvarande Djurgårdsbron, slutet på Sveavägen och vid nuvarande Rörstrandsgatan. Också på Blasieholmen är marken fylld av ben.
Massgravarna blev så fulla att jorden knappt täckte likhögarna. Plundrare krafsade sig igenom det tunna jordlagret och drog kläderna av liken. I många hus dog alla invånarna och också där bröt sig tjuvar in.
Det fanns de som stängde sig och söp, dansade och ägnade sig åt skörlevnad på vulkanens rand.
Först framemot vintern började det dagliga antalet döda sjunka mot ett par hundra och under följande år klingade epidemin av.
Comments are closed.