Stockholms blodbad

År 1520 var det dags för den gamla konflikten mellan svensk separatism och unionskungarna att explodera på nytt. På ytan verkade en försoning ha kommit till stånd. Kung Kristian II togs emot i Stockholm av Sveriges ledande herrar och biskopar, liksom av huvudstadens främsta borgare. Man skulle försonas efter den sista omgången strider.

Några år tidigare hade motsättningarna mellan svenska separatister och unionskungen med hans vanligtivis starka stöd i kyrkan lett till att ett antal svenska herrar tagit sig före att bränna ner ärkebiskopen Gustav Trolles slott i Stäket.

De leddes då av Sten Sture d.y. en politiker som lagt sig till med det i nationella sammanhang lämpliga namnet Sture. Han var avlägsen släkting till den ursprunglige Sten Sture. Gustav Trolle stod på den legala kungamaktens sida, medan Sten Sture var ledare för den svenska separatismen.

Att bränna kyrkans egendom var ett oerhört brott enligt tidens sätt att se. De uppstudsiga herrarna hade bannlysts av kyrkan.

Men en försoning med kungen tycktes nu vara möjlig. Kristian bjöd till stor fest på Slottet Tre Kronor. Men när festyran var som störst lät han låsa dörrarna och gripa de de flesta gästerna.

I alla hast ordnades en domstol som dömde de före detta gästerna för kätteri. En viktig del i anklagelsen utgjordes av det brev där de svenska herrarna beslutat att ärkebiskopen skulle avsättas. Enligt tidens sätt att se var det ett brott av en världslig myndighet att avsätta en ärkebiskop.

När brevet togs fram klarade sig enligt en historisk anekdot biskop Henrik Brask från Linköping genom att pilla bort sitt sigill från dokumentet och visa sin sedermera så legendariska lapp som han stoppat in. Där stod:” Härtill är jag nödd och tvungen”.

Nästa dag fördes de före detta upproriska till Stortorget där de avrättades. Bland de avrättade var både  biskopar och ett 60-tal av Stockholms ledande borgare. Det totala antalet avrättade skulle enligt bödeln ha uppgått till 82.

Enligt Olaus Petri som beskrivit händelsen blev liken liggande kvar på torget i ett par dagar efter avrättningen. I det regniga vädret skulle blodet från alla de halshuggna ha runnit nedför de branta gränderna från torget. Det är en av turistguidernas favorithistorier när de visar den branta Kåkbrinken som ännu sluttar från Stortorget.

Sedan liken av de avrättade fått ligga kvar i två dagar på torget fördes under uppseendeväckande former till avrättningsplatsen på Södra Bergen där de brändes på bål tillsammans med Sten Sture den yngres uppgrävda lik. Sten Sture hade lett aktionen mot ärekebiskopen.

Händelsen blev dödsstöten för Kalmarunionen och hör sedan dess till de mest debatterade historiska stridsämnena i Stockholms historia. Skipade kung Kristian bara rätt enligt tidens sätt att se? Eller var han en grym despot som tog en förevändning för att en gång för alla göra slut på den svenska separatismen?

Redan 1524 lät Gustav Vasa utföra den s k “Blodbadsplanschen” en tavla föreställande historien om blodbadet på ett pedagogiskt sätt. Den skulle understryka det berättigade i Gustav Vasas maktövertagande. Dessvärre är planschen bara känd från ett kopparstick efter den, gjord på 1600-talet. Några skräckscener från den ska inte undanhållas läsaren.