Att det inte var lätt för ensamma kvinnor att röra sig på gatorna ens på ljusan dag vittnar denna skrivelser av den dam på 1740-talet. Herrar tar henne uppenbarligen för prostituerad och känner sig fria att antasta.
Låt ett fruntimmer få beklaga sig över en oordentlighet, som i högsta måtto är stridande emot anständighets- och hövlighetslagarna. Det har hänt mig, icke en utan många gånger, då, jag gått på gatorna att bliva överfallen, icke av gemena karlar, utan av välklädda herrar, som ofta på ljusa dagen ofredat mig med sådana ord, som jag icke en gång väntat mig få, höra av den sämsta pöbel. Jag har ej råd att åka i vagn, ej heller att gå i präktiga kläder och med min betjänt efter mig. Men jag har trott mig likafullt äga rättighet att icke bli oroad. Jag har hört flera hederliga fruntimmer i min belägenhet beklaga sig över samma öde. Vi törs rätt nu knappt middagsstunden visa oss ute. Man tar sig friheter liksom voro vi kända för det odygdigaste levnadssätt. . . och de, som bära sig så ovärdigt åt pretendera likväl att hållas för artiga och belevade. Man kan lätt sluta till deras vanligaste fruntimmerssällskap av en så vanhederlig conduite. Förr ansåg en kavaljer för sin skyldighet att visa allmän hövlighet, särdeles emot fruntimmer, nu sätta unga, herrar sin belevenhet uti att vara näsvisa, grova och gemena. Särdeles tro de sig under en galonerad hatt böra visa en sådan slags hurtighet. Jag har frågat efter namnen på åtskilliga av dessa vackra herrar, och om det händer mig, att bli attackerad, så svär jag att göra deras namn bekanta för hela allmänheten. Det gives ännu så mycket vettigt och hederligt folk till, att de böra lära känna och förakta så nedriga personer, som dem jag nu omtalat.
Comments are closed.