Roddarmadamerna var före ångfartygen legendariska kvinnor som rodde passagerare i små båtar kors och tvärs över Stockholms vatten. De var kända för att princip alltid vara fulla och råa i käften. På bilden ovan gör sig roddarmadamerna redo att slåss med de nya konkurrenterna “vevkullorna”.
En sentida stockholmsskildrare menade att man inte får döma dem för hårt för deras råbarkade sinnelag. Passagerarna begagnade säkert inte alltid de mest honungsljuva uttrycken, när de satt i båten och tåligt väntade på att den skulle bli så välbesatt, att madammen ansåg det ekonomiskt lönande att “sätta ut”.
Som institution betraktad var denna roddtjänst mycket gammal. Den omnämnes redan på 1600-talet av Olof Rudbeck. Den mest trafikerade linjen gick från Rådstugugränden till Röda Bodarna, dvs. ungefär samma sträcka som Vasabron. Till gummornas förskräckelse hyste Samuel Owen planer på att bygga en järnbro just där men den kom då aldrig att uppföras. Madamerna fick panik när vevslupar infördes 1843. Det var skovelhjuldrivna slupar som vevades fram. Privilegium utfärdades på dem år 1843. Dessa slog genast an på stockholmarna, berättar Adolf Hellander, “ty först och främst voro båtarne mycket proprare och framdrevos betydligt raskare, och vidare voro ‘kullorna’ i sina treliga hemlandsdräkter mycket angenämare att ha att göra med än de grovkorniga och ovettiga roddarmadammerna”.
Nedan syns de nya vevkullorna med sina skovelhjulsdrivna båtar som genast vann stockholmarnas hjärtan med sitt behagliga sätt och sina snabbare båtar. De kom i regel från Dalarna och bar folkdräkter.
Det blev till och med öppet krig mellan de båda flottiljerna och deras besättningar och sjödrabbningarna utkämpades helst i trånga passager såsom t. ex. i Karlbergskanalen. Hela skurar av ovett haglade då från roddbåtens ‘madammer’ över vevbåtens rödkindade kullor, vilka besvarade karteschelden på sitt lugna och småkvicka sätt, vilket endast ökade ‘larmen hos de förra.” Sedan konkurrerades i sin tur vevsluparna ut av ångsluparna.
Comments are closed.