En av huvudstadens pärlor är Kungliga Operan. Under vänstervågen på 1970-talet avskaffades ordet kungliga framför statliga verk och institutioner. Men genom att vara stiftelser kunde såväl Dramaten som Operan i Stockholm registrera in namnen Kungliga Dramatiska Teatern respektive Kungliga Operan.
Operan grundades av Gustav III 1771 som ett led i hans nationella program för att främja en kultur på svenska språket. Till en början uppträdde den i Svenska Teatern vid Kungsträdgården.
Snart byggdes en klassicistisk byggnad med pelarförsedd fasad som ritats av arkitekten Carl Fredrik Adelcranz (1716 – 1796 ) och stod färdig 1782.
Det var en byggnad som ansågs som en av Stockholms vackraste – tills den revs 1892. Riksdagen, som då dominerades av bönder och storgodsägare några år innan den allmänna rösträtten infördes, ville ha en större och praktfullare opera. Det var ett led i ett par decenniers exempellöst byggande av representativa offentliga byggnader: det nya riksdagshuset, nordiska museet, centralposten m fl. Huvudstaden skulle inte stå kontinentens motsvarigheter efter.
Gustav III:s operahus kröntes av den latinska sentensen Gustav III, patéer partial, alltså fosterlandets fader. Om det på avbildningar före rivningen ser förbryllande välbekant ut beror det på att kungens syster prinsessan Sofia Albertina byggde ett stadspalats mitt emot med en identiskt lik fasad. Det har klarat sig från sentida vandalers rivningslusta och inrymmer idag UD. Genom rivningen rubbades därmed Gustav Adolf torgs arkitektoniska symmetri.
Det inre var utfört i vitt och guld i den stil som fått namnet den gustavianska. En nyklassicism med raka linjer. Den hästskoformade salongen hade parkett och fyra rader. En femte rad klämdes sedermera in under taket för det enklare folket.
I Operan fanns också en kunglig våning där Gustav III ofta superade i samband med föreställningarna. Så också på sitt sista besök vid maskeradbalen den 16 mars 1792, då han föll offer för en attentatsmans kulor och dog två veckor senare. Rummet dit han fördes efter skottet sparades och monterades in i det nuvarande operahuset, det s k oskarianska.
När huset var klart skulle det fyllas med något. Kompositörer och kapellmästare fick lockas från Tyskland eller Italien, sådana fanns inte i det fattiga landet i nord. Kompositörer som Joseph Martin Kraus, Johann Gottlieb Naumann, Abbé Vogler och Francesco Uttini värvades för att sätta musik till libretton ( texter) som Gustav III själv gjorde utkast till.
Kungen hade utlyst en tävling om bästa operalibretto. Eftersom ingen i Sverige visste hur man skrev sådana kom det inte in några bidrag. Majestätet fattade då pennan och skrev utkast till ett antal operor och pjäser med nationella teman – på franska, ett språk som han ansåg sig kunna bättre än svenska. Sedan vände han sig till sin mest värderade litteratör västgöten Johan Henrik Kellgren, som så småningom skulle bli hans handsekreterare och ledamot av Svenska akademien.
Kellgren som var en bildad karl och professor i latin översatte till svenska och satte vers till de kungliga alstren. Gustav suckade till Kellgren att de två var de enda bildade människorna i landet.
De nationella operorna var dock inte färdiga till invigningen av det nya operahuset. Meningen var att Kraus skulle få äran av att hans opera Aeneas i Karthago skulle framföras. Den kvinnliga solisten hade dessvärre fått gå i lansflykt för att undgå sina fordringsägare. I stället blev det en annan av de importerade tonsättarna Johan Gottlieb Naumann som fick se sin Cora och Alonzo framförd. Texten hade skrivits av en annan av kungens litteratörer G.J. Adelbeth.
Kungens ambition var att skapa operor med storslaget nationellt innehåll. Sådana kom snart också ur hans och Kellgrens pennor och tonsattes av de värvade kompositörerna.
Den stora succén var operan Gustav Vasa som hade premiär 1786. Texten av radarparet på slottet hade tonsatts av Neumann. Den framstående teatermålaren Jean Deprez hade gjort dekorationerna med bl a borgen Tre Kronor i fonden.
Det var en manifestation av det bästa Gustav III hade piskat fram av svensk teaterkonst hittills.
Operan blev en omedelbar succé – åtminstone i Stockholm. Den framfördes 177 gånger fram till 1881 och gällde länge som Sveriges nationalopera. Den sattes åter upp 1991, hittills för sista gången.
Kungen och hans medhjälpare producerade flera nationella operor innan skottet föll på maskeradbalen den 16 mars 1792.
Comments are closed.