Först blev det funkislimpor i tallbackarna utanför stenstaden. Sedan sovstäder. Men under efterkrigstiden kom drabant- eller satellitstädernas tid. Med en krans av nya städer växte Storstockholm till en miljonstad under andra halvan av 1900-talet.
Under 1930-talet när funkisen slog igenom byggdes nya “smalhus” eller funkislimpor som de kom att kallas upp i en krans kring innerstaden
Framtiden sågs i områden som Fredhäll på västra Kungsholmen: glest utspridda hus i tallbackar. “Barnrikehus” där barnen kunde tumla om i grönskan under furorna. Solen skulle lysa in från åtminstone något håll under dagen i de genomgående lägenheterna genom stora glasrutor. Vinden skulle blåsa mellan husen och fläkta undan tuberkulosångorna.
1930-talets ambitiösa byggplaner i kombination med den stora depressionen i början på decenniet, och det senare världskriget skapade för en kort tid till och med ett bostadsöverskott. Människor kunde få bo gratis en tid för att flytta in i de nybyggda bostäderna. Men det blev en kort tid av lycka som länge skulle få legendariskt skimmer.
Efter det andra världskriget accellerade inflyttningen till Stockholm och fortsatte under resten av århundradet. 1930-talets spridda funkislimpor, fördömdes som trista “sovstäder”. Stat och kommun och fackföreningsrörelsen i den nya socialdemokratiska enpartistaten tog sig an bostadsbyggandet genom en handfull s k allmännyttiga bostadsföretag. Nu hette filosofin: drabantstäder. Längs det nya ständigt utbyggda tunnelbanesystemet skulle en galax av satellitstäder suga upp befolkningsökningen.
Satellitstäderna skulle ha både arbetsplatser, köpcentra och bostäder och inte vara några sovstäder. Den första och mest berömda blev Vällingby 1954 med sitt nu kulturskyddade centrum. Arkitekten Sven Markelius, en av eldsjälarna bakom Stockholmsutställningen 1930 fick här skapa en utopisk stad som skulle få världsrykte. Ett centrum med alla funktioner, inklusive kyrka och restaurang “Aniara”, omgavs av moderna bostadshus, glest spridda huskroppar i tallskog som vanligt, och villaområden för medelklassen.
Det futuristiska Vällingby följdes av ständigt nya satellitstäder som Blackeberg, Bagarmossen, Farsta, Skärholmen…den gamle Kung Gustav Adolf for år efter år till nya invigningar ackompanjerade av nya hyllningar i pressen.
Farsta centrum fick tårtpapperfasader i betong och varuhus vars fasader till skrämda bedömares häpnad mer liknade Las Vegas än det heliga Bauhaus. Skärholmens klättrande betonghus längs krangatorna på sluttningen ovanför köpcentret jämfördes av en kritiker med rosa glasögon med en italiensk småstad på ett berg i Toscana.
Viktigast var att bostadsstandarden drastiskt kunde höjas för de breda lagren. Ännu 1945 bestod hälften av Stockholms bostäder av ett rum och kök och så sent som 1960 saknade en tredjedel av bostäderna centralvärme, varmvatten och wc inomhus!
Innerstaden som hade sin största folkmängd 1960 med över 800 000 invånare glesades ut genom utflyttning och såg sin befolkning på ett par decennier minska med 25 procent.
Men när miljonprogrammet var färdigbyggt 1974 kastade sig de stora byggföretagen över nästa mål. Alla äldre bostadshus skulle renoveras. Nu hade opinionen ( almstriden t ex) stoppat vidare rivningar. I stället renoverades hela bebyggelsen på Malmarna till toppskick med omfattande subventioner. Målet var att enrummare skulle slås ihop till större lägenheter. Planverkets normer om separata toaletter och stora kök och badrum gjorde att ombyggnaderna, “lyxrenoveringarna”, till en början gick mycket hårt fram i den äldre bebyggelsen. Med tiden blev man varsammare, slipade brädgolv, dörrspeglar och kakelugnar blev kult.
Den gråsvarta staden inom tullarna förvandlades på ett par decennier till en pastellfärgad lyxidyll. De gamla arbetarområdena gentrifierades och under det nya århundradet och borgerligt styre accelererade privatiseringen av innerstadens bostadshus. Bostadssegregationen blev större än någonsin.
Slutresultatet blev att en borgerlig innerstad, befolkad av höginkomsttagare och arvtagare, omges av en krans av förorter med en befolkning huvudsakligen av invandrare och proletärer. De en gång så utopiskt planerade satellitstäderna blev scenen för det 21:a århundradets inflammerade migrationsdrama. Särskilt Rinkeby och Tensta har en 90-procentig mångkulturell invandrarbefolkning där det talas 150 språk. Med jämna mellanrum utbryter etniska kravaller med brinnande bilar och ungdomar som kastar sten på utryckningsfordon och polis.
Men ändå växer hon! Mälardrottningen har blivit en global furie som om något decennium förväntas bli en tvåmiljonstad. Nybyggandet ska numera ske genom att förtäta innerstaden och dess utkanter. Ny stadsdelar som det ekologiska och urbant förtätade Hammarby sjöstad sydöst om Söder är nu målet för beundrande delegationer från omvärlden. Nu är det stenstaden och inte förorten som är idealet för stadsplanerarna.
Comments are closed.