Stockholms läge gjorde att stadens handel under stadens första århundraden till största del gick till och via de tyska Hansestäderna kring Östersjön. Det nordeuropeiska förbundet av sjöfartsstäder hade under högmedeltiden i stort sett monopol på handeln kring Östersjön. Stockholm var inte officiellt medlem i Hansan men de tyska köpmännen hade ändå ett dominerande inflytande i Stockholm långt in i Vasatiden.
Många tyska hantverkare med sina överlägsna yrkeskunskaper och traditioner flyttade också in i Stockholm. Högst i hierarkin av hantverkare stod guldsmeder, pärlstickare och smeder. Andra var skräddare, skomakare, bryggare, tunnbindare, bagare, kittelflikare, glasmästare eller snörmakare. Hantverkarna hade sina verkstäder i bottenvåningarna på husen och ofta en bod mot gatan. Eftersom fönster av glas var en lyx förbehållen kyrkan och enstaka rika bestod boden av luckor som öppnades på dagen. Den undre luckan fälldes ner och blev därmed en disk.
Ibland kunde rivaliteten mellan tyskar och svenskar i staden urarta, som vid käpplingemorden 1389. Tyska borgare i Stockholm och de svenska stod på olika sidor i unionsstriderna. De svenska borgarna stod huvudsakligen på unionsdrottningen Margaretas sida, medan de tyska borgarna tillsammans med garnisonen på Slottet stod på den separatistiske kung Albrekts sida.
Motsättningen kulminerade i att tyskarna slog sig samman i de s k hättebröderna och tog till fånga svenska borgare däribland de svenska rådsmedlemmarna. Cirka 399 fördes bundna med båt till ett trähus på Käpplingeholmen ( idag Blasieholmen) som då var en riktig holme förbunden med Norrmalm genom en träbro. Huset brändes ner och de cirka 300 omkom i lågorna.
Kronan och staden försökte med jämna mellanrum genom olika regleringar dämpa det tyska inflytandet. Så beslutades att stadens råd minst till hälften skulle bestå av svenska medlemmar. Till slut föreskrevs till och med att rådet enbart skulle besättas med svenskar.
Slottsfogden satt med i rådet och hade stort inflytande på besluten. Han var representant för kronan, som kunde vara svensk kung, unionsmonark eller riksföreståndare beroende på maktstridernas utgång i de nordiska rikena.
Under medeltiden hade staden Stockholm större självständighet och inflytande på rikets affärer än vad den skulle få från och med Gustav Vasas tid. Då blev staden också officiellt huvudstad i kungariket och allt mer underkastad centralmakten. På medeltiden hade Stockholms representanter deltagit i viktiga riksmöten nästan som ett eget stånd och haft ett avsevärt inflytande över riksangelägenheterna.
Många av de tyska köpmännen och hantverkarna naturaliserades och blev borgare i staden. Tyskklingande namn dyker därför upp i bevarade handlingar på borgare som blivit stockholmare.
Gustav Vasa ( kung 1523 – 60) hade stora ambitioner att styra riket som sin personliga egendom och lämnade inte handeln ifred. Den dominerande ekonomiska makten i Östersjöområdet var Lübeck, Hansans metropol. Gustav Vasa som för att nå tronen hade satt sig i skuld till Lübecks bankirer var en otacksam gäldenär.
Tidvis låg han i krig med Lübeck och förbjöd handeln med staden. Tidvis förbjöd han s v e n s k a köpmän att exportera på egna fartyg till de tyska Östersjöstäderna. Tyska köpmän fick inte heller segla förbi Stockholm och handla på egen hand med Mälarstäderna.
Inte heller skulle tyska köpmän få “ligga kvar” i Stockholm över vintern. Gustav Vasa införde också prisreglering på de flesta varor. När svenska köpmän vid vissa tillfällen fick lov att utrusta fartyg och segla till Lübeck för att exportera svenska produkter hade kungen satt priserna, för att köpmännen inte skulle bjuda under varann.
Gustav Vasa ville bryta den svenska handelns beroende av hansestäderna och försökte uppmuntra Stockholms köpmän och skeppare att i stället öka handeln med Holland och England.
Ett århundrade senare blev det också holländarna som kom att dominera handeln i Östersjöområdet. Med dem kom holländska bankirer och industriidkare, holländsk arkitektur och kultur.
Comments are closed.