Raspe- och spinnhus för prostituerade och lösdrivare i Stockholm

För kvinnor som gick på gatan eller i allmänhet var lösdriverskor i Stockholm gällde arbetslinjen. Polisen samlade upp dem och förde dem till det fruktade raspe- och spinnehuset där de skulle reformeras genom hårt arbete.

Rasp- och spinnehus infördes 1698 i huvudstaden genom en av Karl XII utfärdad stadga. Den föreskrev att ett arbetshus skulle inrättas för “tiggare och vanartiga gossar”. De intagna hjonen skulle “straffas med arbete ut raspandet af allehanda Brisilieträ, som till färegestoffer brukas”.

För de kvinnliga hjonen inrättades ett spinnhus för “allehanda wahnartiga, föhra och starka kvinspersohner”. De skulle dagligen “göra sitt vissa arbete med ljus beredande, häcklande och spinnande”.

De manliga hjonen kunde också göra annat som “stampa tegelmjöl, hugga sandsten och stampa bark”

De lösaktiga fruntimren fick ofta också sköta renhållningen. Den värsta sysslan var att tömma avträdena. På den trånga stadsholmen inrättades dessa ofta på vindarna. Skitkonorna eller i förekommande fall skitgubbarna som de kallades fick då två och två klättra upp för de smala trapporna med skittunnorna på en stång emellan sig. Sedan skvalpade de ner och genom gränderna till “flugmötet”. Det var ett av plank omgärdat område i Riddarfjärden ungefär där dagens T-banestation Gamla stan ligger. Där tömdes tunnorna innan de bars tillbaka igen, en och en, upp och ner för trapporna. Skvimpa, skvalpa.

I pesttider, fick hjonen på arbetshusen också åka runt i kärror iförda svarta vaxduksrockar och hämta upp liken ur husen och köra dem till massgravarna i stadens utkanter.

År 1722 byggde staden ett nytt rasp- och spinnehus för båda könen på Långholmen, som därmed inledde sin karriär som straffens och fängelsernas ö. Framställandeet av tråd och garn var avsedd att gynna de inhemska textilmanufakturerna som genom denna billiga arbetskraft skulle minska behovet av importerat tyg.

Manufakturerna slukade så mycket material att arbetskraften på kronospinnerierna ibland tröt. Då införde man belöningar till polisbetjäningen om de kunde fånga in så många lösdrivare som möjligt. Ett kungligt brev 1766 utvidgades arbetskraften att förutom “bettlare och lösdrivare” även omfatta tjuvar.