Allt är nu färdigt, skjutsen beställd, koffert och kapp-säck i behörig ordning, släden nalkas redan, och lusten att resa yttrar sig i det klappande hjärtat. Man längtar att komma ut, men det är svårt att skiljas ifrån det vackra Stockholm : denna stad är icke allenast skön, utan där finns även många goda och vänliga människor, och kanske är denna stad den mest nöjsamma och artiga i världen för främlingar. Nog återkommer jag dit i sommar, men många av mina bekanta äro då icke mera där, dem jag således ej i min livstid får återse. Så tänkte jag för mig själv, tryckte min bästa vän till mitt hjärta och kastade mig i släden, raskt gick det genom Skomakaregatan över Stortorget, och kort därefter flög jag förbi den store Gustav Adolfs staty på Norrmalmstorg.
Det var den 26 mars år 1804 varför våren redan borde hava varit för handen, men den långa vintern hindrade det. Klockan var 8 på morgonen. Redan började skorstenarna röka vid kaffe- och tekokningar, överallt skramlade kärror med vatten eller drickstunnor, ty dessa ekipage äro alltid först igång, betjänter och flickor sprang omkring för att hämta bröd eller kaffegrädde, kirurger och doktorer skyndade till sina värst sjuka patienter: jag mötte en bekant, som hälsade vänligt på mig, en mängd beskedliga bönder med långa slädar, lastade med mjöl och ved, och flera hälsingar, som körde nordiska fågellikkistor höllo hälsande ur vägen för mig. Jag visste knappt vad jag gjorde eller hur allt gick till, men efter en halvtimmes förlopp befann jag mig slutligen på fria fältet utanför staden.
Comments are closed.