Det var inga tjusiga krogar buset kom ut ifrån på natten och gjorde gatorna osäkra.
Natten var beckmörk, inga facklor fick bäras, eldfaran var den stora skräcken. Historikern Anders Fryxell (1795 – 1881) berättar om medeltidens och 1600-talets Stockholm.
En promenad på Stockholms gator, särskilt nattetid, hade sina risker. Man kunde befara att ramla kull över en komposthög, att snava på ett sovande svin eller från en tunna få en dusch av orenlighet. Och till råga på allt rådde — utom vid månsken — ett egyptiskt mörker, ty någon gatubelysning fanns icke, och från husen spred sig intet ljus över gatan. Butikerna, de »öppna vindögonen», hade stängts vid mörkrets inbrott och för bostadsrummens fönsteröppningar hade luckorna slutits. Den fredlige borgare, som efter något besök hos en vän en novemberkväll ville begiva sig hem, måste därför vara försedd med en handlykta, och även med detta försiktighetsmått var hemfärden ingalunda utan faror, ty i 1400-talets Stockholm med dess om nätterna folktomma gator riskerade fotgängaren att råka ut för sådana individer, som för sina gärningar föredrogo mörkret och mot vilka »vården» endast gav honom ett mycket otillräckligt skydd. Gatorna voro således nattetid öde och mörka.
En fara låg i superiet. Öl kunde man få dels hos stadens tavernare, dels också hos snart sagt de flesta borgare, och härmed börjar även paragrafen: »Ingen tavernare, man eller kvinna, skall längre hava ljus eller någon slags eld eller ölförsäljning i sitt hus eller någrahanda drycker, sedan i vård är ringt, vid tre öres böter. Komma vårdmännen eller stadens svenner dit, där eld är, och vill mannen eller kvinnan ej betala böterna, böte sex öre, såvida han eller hon ej med tremannaed kan styrka, att där ej var någon eld. Den, som tänder eld, förrän det ringts ur vård, böte också tre öre. Kommer därav någon skada, böte bonden (husägaren) och gästen hälften var. Den största eldfaran låg dock i de brygghus, i vilka det så begärliga ölet tillverkades, och dylika brygghus hörde, som det synes, till de flesta större hus i staden. I dem fick man väl under natten hava eld under bryggpannan, men på denna skulle en vak-kvinna akta. Att den försiktighetsåtgärden ej alltid var tillfyllest, framgår likväl av tänkeboken 1480 (den 1 mars). Detta år kom elden lös hos vågmästaren Hans Westfal. Flera murmästare vittnade, att det icke varit något fel på skorstenen. Men så vittnade Peder Slatte, en av Sten Stures tjänare: »Jag haver slagit tu ämbar vatten på konan, som satt i brygghuset, där elden var lös, förrän hon vaknade. Claus Slatte drog då ut henne och slog ett nytt ämbar vatten på henne — »ty hon var drucken». Egendomligt nog nämner tänkeboken intet om straffet. Visserligen synes man ha velat inskränka rätten att hava brygghus, men efter vad det förefaller utan att kunna genomföra besluten.
Fylleriet var det stora problemet som orsakade osäkerheten på gatorna. Man ska betänka att praktiskt taget alla människor i Stockholm på den här tiden var ständigt åtminstone lätt berusade. Man vågad inte dricka vattnet till maten, så den huvudsakliga drycken var öl, inte sällan bryggde man hemma. Ännu på 1700-talet kunde stadskrönikan uttrycka sin oro:
“Emedan de på gatorne timande överdådigheter merendels förövas av druckne personer, som komma ifrån källare och krogar eller andre ställen, därest de sig överlastat och Kungl. Maj:t med största misshag måste förnimma, att Kungl. Maj :ts emot svalg och dryckenskap av år 1733, jämte flere tillförene emot otidig öl- och vinsalu utfärdade Kungl. förordningar, icke haft eftertryck med sig att sådant syndigt och liderligit leverne ännu kunnat styras och hämmas; alltså äro nu ånyo alle fiskaler och uppsyningsmän på det allvarligaste befallde att över desammas noga efterlevande så sträng hand hålla, att eho det vara må, som beträdes att sig däremot förbryta, skall utan allt anseende, androm till varning, efter samma förordningars innehåll exemplariskt straffat varda.” (1737)
Inte heller var det särskilt roligt att vara främling. Det nämns inte i krönikan men huvdsakligen var det de dominerande tyska köpmännen som väckte aversion. Tyskar dominerade handeln runt Östersjön och hörde ännu på 1700-talet till majoriteten av köpmän och kapitalister. Så här illa kunde det gå:
. Såsom med missnöje förnimmes, att de av främmande nationer, vilka här i staden vistas, bliva såväl vid Skeppsbron som ock på andre ställen med slag och skällsord överfallne och ofredade, och man fördenskull, till att förekomma ett slikt otillbörligt förfarande emot de främmande, vilka icke mindre än andre Kungl. Maj:ts undersåtar äro tagne under Kungl. Maj:ts nådigste hägn och beskydd emot allt övervåld, varit föranlåten att i går låta uti kyrkorne allmänt publicera Kungl. Maj:ts nådige förbud emot övervåld på främmande. Ingen må fördrista sig att på något sätt förolämpa någon här varande främmande, av vad nation eller villkor den vara må, mindre med slag eller skällsord angripa vid ett svårt och exemplart straff tillgörandes, varandes till de vakthavande de order ställde, att de vid slike tillfällen och därest de främmande skulle av någon enskild eller genom sammangaddningar av flere varda angripne, skole de i så måtto brottslige strax uti arrest inmana.
(1739)
Comments are closed.