Albert Lindhagen blev mannen som fick stadsfullmäktiges uppdrag att planera för att Stockholm skulle bli en äkta europeisk storstad. Från slutet av 1860talet ledde Lindhagen det storstilade planarbetet för en stad som han beräknade skulle växa från 126 000 till 300 000 invånare på femtio år.
Albert Lindhagen ( 1823 – 87) satt i den kommitté som utarbetade den s k Lindhagenplanen som lade sitt förslag till reglering av gatunätet 1866. Lindhagen drev ockå frågan om att inrätta en högskola i Stockholm.
Samtiden skrattade åt honom, men i själva verket blev folkmängden 364 000 invånare 1915, dvs i det som idag kallas staden inom tullarna.
Det var den största tillväxt Stockholm någonsin upplevt.
Lindhagens förebild var baron Haussmann, prefekten som skapade det moderna Paris. Liksom i Paris skulle Stockholms malmar genomkorsas av breda trädkantade boulevarder. Esplanadsystemet kallades omvandlingen.
“Här rivs för att få ljus och luft”, skrev August Strindberg i sin berömda vers, som alla skolbarn i Sverige fick läsa på 1960-talet under stor uppskattning för den rivningsvåg som då gick över landet och särskilt huvudstaden.
Den pittoreska ytterstadsdelen Ladugårdslandet döptes om till Östermalm. Där lades ut breda boulevarder kantade av nybyggda hyreshus i palatsstil.
Det blev det högre borgerskapets favoritstadsdel. Aldrig hade man sett så ståtliga och höga bostadshus förut i Stockholm. Men i gårdshusen bodde de mindre bemedlade, så stadsdelen blev inte ett renodlat område för välsituerade förrän under andra hälften av 1900-talet.
Karlavägen med Karlaplan blev urtypen för det nya Esplanadsystemet. För att dra fram den revs otaliga äldre hus. Lindhagen hade tänkt sig att denna boulevard skulle fortsätta att plöja sig genom staden ungefär via dagens Kungsgatan ända fram till Kungsholmen. Denna liksom många av Lindhagens djärvaste idéergenomfördes dock aldrig.
Däremot har eftervärlden kritiserat honom för att han tänkte för mycket på gatunätet och för litet på stadsbilden. Han gator slutar ofta i tomma intet. I förebilden Paris och andra kontinentala städer slutar avenyerna i en plats med en monumental byggnad i fonden.
Lindhagen ville också dra en rak aveny från Nybroviken till Roslagstull. Det blev en ståtlig men krokig kompromiss: Birger Jarlsgatan. Den blev kring sekelskiftet stadens paradgata med sina monumentala och rikt utsirade stenhus. Den nya Stureplan blev med tiden stadens centrala mötesplats. Där sammanstrålade med tiden spårvägstrafiken och var folklivet som livligast.
Med jämna mellanrum skulle den nya staden med sina stora stenkvarter livas upp av gröna parker. De breda gatorna skulle underlätta för friska vindar att blåsa genom staden och svepa bort sjukdom och osundhet. Dessutom skulle de göra det lätt för de styrande att behärska upproriska folkmassor genom att ge fritt spelrum för kanonerna.
I kanten på staden lades därför också ett band av kaserner.
För att rutnätet av kvarter inte skulle ge ett för fyrkantigt intryck bestämde planen också att kvarterens hörnen skulle kapas av. Där lades ofta en ingång till en affär.
Arbetarstadsdelen Södermalm, då liksom nu Stockholms folkrikaste område, förvandlades i grunden. Bergen sprängdes bort och marken planades ut och hela stadsdelen genomkorsades av breda gator kantade av stora hyreskaserner. Förebilden fann man i centraleuropas tyskspråkiga städer, särskilt Berlin. Det sägs att Berlin och Stockholm har de största kvarteren i Europa.
Vid förra sekelskiftet hade den idylliska och stagnerade småstaden från mitten av 1800-talet förvandlats till en mindre avbild av Berlin och Wien, genomkorsad av spårvagnar, med reklampelare, tidningsstånd, kaféer, varietéteatrar och stora hotell.
Nu behövde inte stockholmarna längre frukta utlänningens reaktion som en skribent på 1860-talet: När han ser allt detta krusar helt säkert ett föraktfullt leende hans läppar medan de framhviska ordet: ”Barbarer!”
Comments are closed.