Nationalmuseum beskrevs av kritikerna när det öppnades 1866 som: “Ett florentinskt palats, poststämplat i Berlin”. Det hade ritats av den tyske arkitekten Friedrich August Stüler. Han var sin tids uppburen arkitekt av (det nyligen återinvigda) Altes Museum i Berlin. I Stockholm väckte det känslan av vill ha, vill ha. Stüler fick därför beställningen på ritningar till ett svenskt “nationalmuseum” i florentinsk renässans.
Från början innehöll museet alla statliga museer. Där ställdes såväl stenyxor, kungliga reliker som konst ut. Med tiden knoppades emellertid de övriga statliga museerna, som Nordiska museet, Naturhistoriska riksmuseet och Statens historiska museum av. Nationalmuseum blev ett rent konstmuseum för äldre europeisk konst fram till omkring förra sekelskiftet. Moderna museet på Skeppsholmen blev säte för den “moderna” konsten. Nationalmuseum härbärgerar också konst på papper och konsthantverk.
Som så många andra stora konstmuseer i Europa kan Nationalmuseum tacka kungliga och furstliga samlare för grunden i samlingarna. Den första betydande konstsamlaren var drottning Kristina som lät sända låda efter låda med konst från Prag som plundrades av svenska trupper 1648 i 30-åriga krigets slutskede.
När hon abdikerade 1654 och lämnade landet tog hon dock med sig stora delar av konstsamlingen. Hon uppskattade dock inte tyska och flamländska målare så mycket som sydländska så kvar blev verk av bl a Lucas Cranach.
En av 1700-talets stora samlare var greve Carl Gustaf Tessin, son till slottsarkitekten Nicodemus Tessin d.y. Han var under några år ambassadör i Paris och shoppade allt han kunde hitta av den modernaste franska konsten, som verk av Boucher och Watteau. Så överväldigande var hans konstintresse att han blev ruinerad inte minst genom sina konstinköp. Ett porträtt av honom i museet visar honom i sin glans dagar som konnässör omgiven av konstföremål.
Den konstintresserade drottningen Lovisa Ulrika, som själv var en stor samlare förmådde staten att köpa in den den omfattande samlingen. Den tessinska samlingen har hållits samman och gör nationalmuseums 1700-talsavdelning till en av de bättre i Europa.
Lovisa Ulrikas samling utökades sedan av sonen Gustav III, också han konstsamlare. Båda deras samlingar berikar nu museet.
På 1800-talet blev det främst förmögna borgerliga mecenater som utökade samlingarna med betydande verk. Föreningen Nationalmusei vänner kom med tiden också att köpa in och donera otaliga framstående konstföremål. Än idag kan sentida mecenaters namn läsas i guldskrift på marmorplattor i trapphuset.
I avdelningen för konsthantverk utgör roven från 1600-talets framgångsrika krig en iögonfallande del. När Karl X Gustav härjade på Själland 1658 blev krigsbytet inte bara Skåne, Halland och Blekinge utan också konstskatter från danske kungens lustslott utanför Köpenhamn. Den danska tronhimmel som lyser upp en av museets dunkla salar är fortfarande ett indignationsämne i Danmark. Ännu ställs kraven på dess återlämnande. Andra praktpjäser från Själland är statyer av den holländske skulptören Adriaen de Vries.
Med tiden har också avdelningen för svensk och nordisk konst från det sena 1800-talet blivit något av kultförklarad. Inte minst sedan utställningar med titlar som “Nordic Light” gjorde internationell succé under förra sekelslutet.
Under några år var Nationalmuseum stängt för ombyggnad och öppnade åter 2019. Ombyggnaden utvidgade utställningsytorna och restaurangen genom att f.d. lagerutrymmen togs till vara. Den något hårdhänta moderniseringen väckte kritik. Bl a är den pampiga entréhallen försedd med runda hängande lysrör som kastar ett naket sken över Carl Larssons väggmålningar. Många av utställningslokalerna har fått väggarna målade i grälla grundfärger.
Comments are closed.