Per-Olof Hallman (1869 – 1941) var Stockholms förste stadsbyggnadsdirektör. Hans ambition var att bryta med det rutnät med slutna kvarter som kännetecknade Malmarnas bebyggelse från och med överståthållaren Klas Flemmings 1600-talsplan och som blev grunden för Albert Lindhagens stadsplan med sina magnifika boulevarder under andra hälften av 1800-talet.
Hans bestående insats för Stockholms stadsbild blevI nya stadsdelar som Rödabergsområdet, Hälsingehöjden och Lärkstaden på Norrmalm, skapade han i stället smala gator som anpassade sig till terrängen kullar som ännu inte bebyggts. Här blev det små hus utan bakgårdar. Byggnadsstilen blev en blandning av nationalromantik, wienerjugend och tjugotalsklassicism. Han bodde själv i ett egenritat hus i Lärkstaden.
Ättlingar till Hallman kan berätta att hans stora sorg var utbyggnaden av ”Getingmidjan” ansamlingen av nya vägar och järnvägsspår som hänsynslöst drogs fram från Södermalm tvärs över Riddarholmskanalen och vidare mot Norrmalm. När planerna slutligen förverkligades tog han så illa vid sig att han blev sjuk av sorg och fick läggas in på mentalsjukhus.
Comments are closed.