När vattenledningen kom till Stockholm var det ett enormt framsteg för folkhälsan. Det första vattenverket vid nuvarande Södersjukhuset pumpade vatten från Årstaviken och filtrerade det i dammar innan det sändes ut i nylagda ledningar. Verket invigdes 1861 av kungen.
Det var läkarsällskapet som först slog larm vid ett möte 1851. Friskt vatten och bättre renhållning var nödvändigt för att bringa ner de höga dödstalen i infektionssjukdomar. Det stora föredömet som i det mesta i modern stadsbyggnadskonst var London, Europas första miljonstad. Stadens tjänstemän begav sig på studieresor dit och inhämtade de nödvändigaste kunskaperna.
Efter några års politisk strid där de konservativa motståndarna till att Stockholms stad skulle bekosta vattenverk och ledningar till de fattiga stadsdelarna hävdade att projektet var “ren kommunism” beslutades i alla fall att en “vattenborg” skulle byggas vid Årstaviken på Södermalm ungefär där nuvarande Södersjukhuset ligger.
De förmögna ansågs ha tillgång till goda brunnar och hade tjänstefolk som bar in det i husen och ansåg sig inte vara behov av någon vattenledning. De fattiga fick ofta gå långa sträckor till stadens brunnar, som de på Stortorget eller Brunkebergstorg. Brunnarna var dock viktiga civila monument och formgavs ofta av stadens främsta arkitekter.
Oftast öste man helt enkelt vattnet direkt ur fjärdarna. Men där tömdes också soporna och latriner, på klappbryggor överallt längst stränderna låg kvinnor och tvättade kläder och trasmattor. Bryggerier och verkstäder tömde sitt förorenade vatten rakt ut i fjärdarna. Detta ledde till ständiga epidemier av mag- och tarmsjukdomar, i värsta fall kolera, som den stora epidemin 1850. Stockholm ansågs vara en av Europas mest ohygieniska städer och endast inflyttningen hindrade folkmängden från att sjunka. Barnadödligheten var så hög som 30 procent och livslängden skrämmande kort.
Med de nya vattenledningarna blev hygienen bättre. I det nya verket vid Årstaviken pumpade ångmaskiner upp vattnet från sjön till en stor reservoar varifrån det leddes till dammar där det filtrerades innan det sändes ut i de nylagda vattenledningarna. Från börjans gick inte ledningarna direkt till bostäderna i enklare stadsdelar utan kranar utspridda i kvarteren försåg hushållen med vatten. Från och med nu fick stockholmarna också vänja sig vid en företeelse som sedan dess följt dem genom historien: de uppgrävda gatorna!
Inte minst ansågs vattenledningarna också vara betydelsefulla för brandförsvaret. Vattenposter som man kunde koppla brandslangar till anlades därför med jämna mellanrum längs gatorna.
Arbetet med att lägga ledningar gick oförtrutet vidare. Nya vattenverk anlades vid fjärdarna och reservoarer byggdes på bergen. Vattenledningarna drogs i nybyggda hyreskaserner först till trappuppgångarna och från och med 1900-talet ända in i köken. Med det nya seklet började också badrum och vattenklosetter långsamt slå igenom i bättre bostadsområden.
Redan efter det första vattenverkets invigning tyckte man sig se en förbättring av hygienen i staden: “Vår huvudstad har under den förgångna sommaren hållit sig ovanligt frisk och sund”, tyckte sig en tidning kunna konstatera redan året efter vattenverkets tillkomst.
Comments are closed.