Några bra stockholmsbilder från medeltiden finns inte, särskilt inte från gatorna. Här syns stadsholmen bakom sina murar. I förgrunden Kungsholmen med sina kojor. Liksom Malmarna skulle vi idag jämföra dem med favelor.
Skitiga var de, men Stockholms gator började stenläggas redan på 1300-talet. Historikern Henrik Schück ( 1855 – 1947) beskriver hur de såg ut på medeltiden. Han talar då om Gamla Stan, malmarna var ännu knappt bebyggda. Nåt enstaka kloster och några eländiga kojor, det var allt där.
Gatunätet är i det hela detsamma som för femhundra år sedan, och i detta fall torde Stockholm bäst av de nordiska städerna ha bevarat den medeltida karaktären. Men även här ha förändringar skett. Så var Storkyrkobrinken förut vida smalare. Först vid mitten av 1600-talet fick den sin nuva-rande bredd genom rivning av de gamla byggnaderna på norra sidan till 7 å 8 alnars djup. Likaså blevo både Källargränden och Trångsund vid det gamla Rådhuskvarterets rivning och Börshusets uppförande ganska betydligt breddade. Det gamla Rådhuset sträckte sig längre i öster än det nuvarande Börshuset, och större delen av Trångsund upptogs av den högre liggande
Storkyrkoterrassen. De trappor, som under medeltiden funnits mellan högre och lägre liggande gator, hava likaledes försvunnit, så mellan Storkyrkobrinken och kyrkoterrassen, mellan Österlånggatan och Bollhusgränden. Mellan Västerlånggatan och Prästgatan har den gamla trappförbindelsen Mårten Trotzigs gränd nyligen åter upptagits. Området väster om Stora Nygatan, vilket år 1625 härjades av en eldsvåda, nybyggdes helt enligt en modern stadsplan med rektangulära kvarter och raka gator. Och vid samma tid påbörjades också Skeppsbron med dess handelshus, Skeppsbroraden. Under 1600-talets senare del bröts Myntgatan igenom den gamla medeltida bebyggelsen, och vid århundradets slut planerade Tessin d. y. det nya slottet och slottsomgivningen. Under 1700-talet tillkommo några »vändplatser», Tyska brunn m. fl. i de trånga gränderna. Enligt såväl Bjärköarätten som stadslagen skulle »allmänningsgator» vara åtta alnar breda, så att man på dem kunde både åka och rida — således dock en ganska liten bredd. »Allmänningsgator» i Stockholm voro under 1400-talets senare hälft framför allt Öster-och Västerlånggatorna, samt de äldre : Köpmangatan, Svartmangatan, Själagårdsgatan och Skomakargatan. För de mindre gatorna, »tvärgatorna», var däremot ingen bredd angiven.
Men även gatubredden blev i verkligheten ofta mindre än den föreskrivna. Framför varje hus vid en allmänningsgata skulle, som sagt, finnas ett öppet »dropprum» mellan husfasaden och rännstenen, och detta dropprum kunde knappt — såsom vi förut sett — såsom de moderna trottoarerna användas för gångtrafiken, enär all handel skedde framför de öppna vindögonen vid detta dropprum, som dessutom belamrades med vattentunnor, fisksåar, bänkar m. m. Gång-trafiken blev därigenom hänvisad till gatans mitt, mellan de båda rännstenarna. Men var detta mittparti redan under medeltiden stenlagt? Hans Hildebrand uttalar sig bestämt för att gatorna i de svenska städerna redan under medeltiden varit stenlagda. Han skriver: »Åtminstone mot medeltidens slut torde de i Stockholm hava varit allmänt stenlagda. Gatläggare omtalas 1452 i Stockholm, 1465 i Arboga. Att en »Niclas Gatulägger» den 29 april 1452 i Stockholms jordebok omtalas som tomtägare och att »Lars Gatuläggare» den 4 november 1465 (och för övrigt även andra år) nämnes i Arboga tänkeböcker, antyder ju också att gatorna då lagts med sten. Att en gatuläggning med trästockar varit det ursprungliga, torde emellertid vara ganska säkert, likaså att skyldigheten att »brolägga» den framför hans tomt liggande gatan ålåg varje husägare, men däremot icke staden.
Redan i den på 1200-talet avfattade Bjärköarätten stadgades: »vilken som ej bygger sina broar innan den stämmodag, fogden och rådet lysa, böte tre öre», och samma stadgande upprepas i stadslagen § 8. Men att »broa» betydde under medeltiden nästan undantagslöst = lägga med trästockar. Denna skyldighet för varje husägare inskärptes ock i flera burspråk (1476 och 1481), Men nu talas icke längre om att »broa». Var man skall göra rent i sin gränd och gata, heter det, och »var bygga sin gata». Och den 11 oktober 1479 ålades hustru Elzaby att »låta lägga gatan så långt, som hennes hus och tomter tillsäga».
Redan på 1300-talet hade man nämligen i Stockholm börjat stensätta gatorna. Vid stadsmuseets undersökningar ha på flera olika ställen stenlagda gator tillkomna under 1300- och 1400-talen påträffats. Från 1400-talet finnas också dokumentariska uppgifter härom. Enligt borgmästarräkenskaperna för 1440: »läto borgmästarne stenlägga utanför yttersta södra porten. Nils stenläggare gavs för sitt arbete 4 och 1/2 mark». De som förde dit stenen, fick nära 8 mark. ett annat exempel är från den 10 mars 1483, då borgmästare och råd beslöt, att ingen byggnad skulle hädanefter få uppföras vid stadens mur östantill och skall »där läggas stengata». Även Korntorget samt förmodligen Stortorget — synes hava varit stenlagt, ty 1467 utbetalades sex öre »för sten och sand Korntorget att förbättra». Enligt Troels Lund voro i gatans mitt några stora stenar — de s. k. borgmästarstarstenarna — lagda för fotgängarnas behov.
