Efter 1970-talets stagnation upplevde Stockholm under 1980-talet en spekulationsbubbla utan motstycke sedan 1920-talet. Särskilt priserna på fastigheter och konst rusade i höjden. Sagolika förmögenheter, åtminstone på papperet, bildades under några hektiska år. Dansen kring guldkalven ledd till en för det jämlika Sverige iögonfallande lyxkonsumtion hos en liten grupp spekulanter som i mycket präglade innerstadens livsstil.
Inte sedan åren av spekulation före Kreugerkraschen 1932 hade Stockholm bevittnat framväxten av en liknande grupp nyrika människor. Med några lyxrestauranger och nattklubbar i centrala Stockholm som offentlig scen bröt en fest ut vars like inte skådats på generationer.
Utanför restauranger och nattlokaler som Café Opera, nattklubben Alexandra’s, Riche, Ulriksdals Wärdshus samlades flottor av lyxbilar. Inne på lokalerna dit det ofta fordrades särskilda medlemskort för att komma förbi köerna av nyfikna som ville in, smällde champagnekorkarna och visades italienska modekläder upp av en skamlöst konsumerande grupp nyrika och celebriteter. På Café Opera kunde Ulf Lundell ses vingla omkring barfota, den uppburne SAS-chefen Jan Carlzon säga hej, kom, jag har beställt limpor till ett gäng som vinglade ut till ett par förlängda Mercedesliousiner som tog dem de få hundra metrarna till nattklubben Alexandra på Biblioteksgatan. Där var kung Carl XIV trägen gäst i sina yngre dar.
Den sedan 1920-talet mycket restriktiva utskänkningspolitiken övergavs i stort och under 1980-talet återfick Stockholm sina restauranger och nöjeslokaler och började alltmer likna övriga västerländska metropoler.
Symbolen för den nya tiden blev “börsvalpen”, en nyrik miljonärer i tjugoårsåldern, som berikat sig på spekulation.Epokens arketypiska bil som var Porsche kallades för valpmoppe. Mobiltelefonen som introducerades under epoken kallades för börsnalle.
Till livsstilen hörde flotta bostäder i innerstaden, gärna nyinredda vindsvåningar. Till och med en och annan av de slottsliknande villorna i Diplomatstaden började åter bebos av rika privatpersoner. En ödets ironi – de byggdes under en tidigare epok av spekulationsekonomi, tiden vid första världskrigets slut, av de s k gulaschbaronerna.
Mot slutet av decenniet hade priserna på bostadsrätter i Stockholms innerstad nått nivåer bortom till och med högre inkomsttagares betalningsförmåga.
Samtidigt ökade trycken på auktionshusen. Vid sidan av fastighetsbubblan upplevde konstmarknaden en bubbla. En handfull nyrika aktörer cirkulerade tavlor, inte sällan av tvivelaktigt konstnärligt värde mellan sig via auktionshusen och drev upp konstpriserna till fantasinivåer. Liljeforsrävar, blommande träd av Krouthén och planscher av Jenny Nyström kunde säljas för fantasibelopp.
Finansmannen Fredrik Roos blev känd för sin stora samling internationell modern konst. När han dog i aids 1991 visade det sig att allt var belånat. Det första lånet hade finansierat inköpet av en dyr tavla, som sedan i sin tur belånats till nya konstinköp tills korthuset bestod av en ofantlig konstsamling som Roos ställde ut i sitt “Roseum” i Malmö.
Under en tid turades han och finansmannen Tomas Fischer om att köpa Nils von Dardels “En dandys död” av varandra på Bukowskis auktionshus för att driva upp värdet på sina konstsamlingar. Slutligen nådde den rekordpriset 12 miljoner kronor när Fredrik Roos sålde den till Fischer, som lånade tio miljoner av inköpet – av Fredrik Roos.
Det fanns konsortier som köpte Liljeforstavlor och förvarade dem i bankfack och sedan sålde andelar i tavelsamlingarna. Likaledes kunde man köpa “andelar” i en näve diamanter som förvarades i bankfack.
Haussen förde också med sig att efterfrågan blev stor på arbetskraft och Stockholm fick världens lägsta arbetslöshet. Den officiella arbetslöshetssiffran låg under något år i slutet på 1980-talet på under två procent.
Fastighetsboomen ledde till spekulativa byggen av kontorsfastigheter i och omkring innerstaden som stod tomma efter den följande kraschen.
1990 kraschade fastighets- och konstbubblan och många av de som drivit fram dem ruinerades. Självmord och landsflykt blev ett öde i spektakulära fall. En av de stora skenbart stormrika spekulanterna, Carl-Erik Björkegren bodde i den f.d. Wennergrenska villan i Diplomatstaden där han stolt förevisade sin stora konstsamling. Efter kraschen som ruinerade honom försvann han spårlöst från jordens yta 1994. Han förmodades ha blivit mördad, men blev inte dödförklarad förrän år 2005.
Comments are closed.