När det dystra 70-talet med sin Riksgrop, tynande krogliv i Majongpyjamasar och träskor, gick över i 80-tal blommade stadens uteliv upp. “Inneställen” slog upp portarna för en brokig samling nyrika spekulanter, artister och mediafolk.
Operabaren fick en ny blomstringstid på 1970-talet då den var samlingsplats för Stockholms mediaelit, författare och politiker. Den grå eminensen Ebbe Carlsson hade sitt hov där omgiven av journalister korrumperade av den socialdemokratiska makten.Akademiledamoten Lars Forsell kunde ses vingla förbi i akademifrack med mjäll på axlarna och stärka sig med en gin och tonic på väg till akademins högtidliga årsmöte. Speciellt celebra gäster fick egen nyckel till barens bakingång, en eftertraktad statussymbol.
En lika eftertraktad statussymbol var vkortet till Café Opera som öppnades i den gamla “Grillen” mellan källaren och baren. Den legendariske stockholmskrögaren Åke Söderqvist hade här försökt skapa ett slags Wienercafé på 70-talet med en ungersk stråkkvartett som spelade på söndagseftermiddagarna. Det ville ingen ha så nu blev det nattklubben Café Opera under källarmästaren Anders Gunnarsson som symboliskt nog öppnade 1980. Caféet blev en ikon, centrum för det glada 80-talet med sina “börsvalpar”, “yuppies” och konstspekulanter, artister och näringslivstoppar. Hit gick ALLA. Dvs om du kunde komma in. De omkring tusen Vipparna susade förbi den ständigt långa kön på kvällen genom att vifta med sina kort. På den nybyggda verandan ritad av Peter Celsing dunkade diskomusiken och blinkade ljusen över Kungsträdgården och de parkerade Porscharna (“börsmoppar”), Rollsarna och förstås framför allt Mercorna. En ström av ”limpor”, limousiner, förlängda svarta volvobilar och mercedesar tidens signatur. SAS-chefen Jan Carlzon kunde glatt beställa några ‘”limpor” och samla ihop ett gäng från inifrån lokalen:” kom föffan, jag har limpor utanför, nu drar vi till Alexandra” Så åkte ett uvalt sällskap de få hundra metrarna till nattklubben Alexandra på Biblioteksgatan. En dimmig Ulf Lundell kunde ses glida fram barfota över stengolvet mellan champagnekylarna på fot bredvid borden. Kändisjournalisterna spanade och sniffade som hyenor på denna högdjurens savann.
Mediakungen Lars Peder Hedberg skrev i sitt allt för tidigt insomnade magasin City att när man gick in igenom entrén mot Kungsan kunde man välja att gå till vänster till vitvinshögern på Café Opera eller till höger upp för trappan till rödvinsvänstern på Operabaren.
På restaurang Victoria öppnade tevepersonligheten och krögaren Åke Söderqvist en bar som drog till sig en ungdomlig publik. Tilltaget vållade en moralisk panik av ursvensk typ. Dagens Nyheter hade en larmartikel om “Victoriasyndromet”. Man beskrev hur unga människor blev skadade av barmiljön, vande sig vid ytliga krogkontakter, förlorade förmågan till djupa relationer och varma känslor. Socialchefen Kjell E Johansson (Vp), ordförande i IOGT och frisksportarförbundet ansågs av den socialdemokratiska kommunledningen vara rätt person att sköta utskänkningsärendena. Han inskred nu och förordnade att en tredjedel av bardisken skärmades av med glasrutor. Det fick inte heller vara mindre än en meter mellan barstolarna. S.k. frigång förbjöds, kunderna fick inte gå med glas i handen mer än en meter från bardisken.
Comments are closed.