En veritabel tidsmaskin som för oss tillbaka till en första maj på Djurgården Hur det var att ge sig ut och rumla på Djurgården den första maj finner man i ett litet häfte som trycktes på Maquardska trykeriet 1816, Djurgårdsnöjen den 1:ste Maj. En anonym skribent som förefaller ung och glad berättar:
Omsider tillstundade den 1 Maj. Denna dag är, på alla orter Bachi högtid. Då skall man dricka märg i benen, men man dricker vanligen märgen ur dem . . . Jag adresserade mig till magistern och föreslog honom, att denna dag, dricka en bål med mig på den berömda Kongl. Djurgården. Han hade ingenting däremot: Dagen kom; middagen var förbi; klockan slog fyra i Clara. (Klockslagen i detta torn äro rätt hesa, som jag härmed vill anmärka till vederbörandes beivran).
Magistern, med sin pipa i bröstfickan, och jag vandrade nu åt Djurgården, och han begynte sina reflexioner, redan då vi hunnit till Ladugårdslands torg. Folkskaror vimlade framför oss, efter oss och bredvid oss. Man skrattade, man knuffades, och man begapade fruntimren, som från fönstren, å bägge sidorna av Storgatan, själva beskådader oss. Förbi strömmande folkmängden . . . Se opp! ropade en bastant Kusk; och folkhopen lämnade fri väg. En calesche, ganska väl gjord, väl lakerad, ilade oss förbi. Två unga officerare sutto i, och tvenne betjänter stodo bak. Hästarne voro appelkastade: ett superbt spann! Ägaren måste vara en avundsvärd människa.
Vi armbågade oss fram till Fredrikshof, gingo över bron och kom till första grinden eller porten, där man måste betala ett runstycke, för att få passera. Gumman, som avfordrade oss denna kontribution, var mycket allvarsam. Hon hade satt på sig en min av vikt. Min vän sade: Undra icke nu att nästan alla uppbördsmän vanligen äro lika högmodiga och dumdristiga; de kunna sätta oss som äro mindre bemedlade, i förlägenhet, halva, ja hela året. Denna gumma har icke att fordra mer än ett runstycke av dem, som går förbi; och icke dessmindre låter hon oss förstå att hon har att befalla över våra fickor. Sedan jag och magistern länge begapat de skiljaktiga föremål, som företedde sig för våra blickar, beslöto vi äntligen att gå in på ett värdshus och muntra oss. Vi gingo in i ett rum, där ungefär tie bord voro höljda av buteljer, glas och avbrutna lerpipor. Några av gästerna disputerade om sina enskilda affärer; andra åter om det allmänna bästa; och trenne ynglingar, alla unga tjänstemän, berättade för varandra sina kärlekshändelser. Tvenne feta herrar fördömde de många konkurserna; en litterär, ung man, talade vitt och brett, om svårigheten att på en lätt och ledig svenska översätta tyska språket. Som tobaksrök och pounschrök hindrade oss att se i detta rum, gingo vi i ett annat, som ej var så fullproppat som det förra.
Författaren skildrar sedan åtskilliga personer som han träffade där som ger en känsla av tidens Stockholm. Han uppmärksammar en kassör som anser sig ha kommit på balans och på en ung tjänsteman i ett kollegium med 200 riksdalers lön, men som nu kastade ut 5 rdr för en bål, fastän hans värdinna på förmiddagen lagt beslag på hans tillhörigheter, för att han inte betalt sin hyra, och att han inte visste var han skulle få ligga den följande natten. En annan var vida lyckligare, ty han var bysatt för närvarande, men på det han skulle kunna bereda sig utvägar till betalning, hade hans fordringsägare tillåtit honom vistas ute om dagarne, fastän han varje kväll måste ”vandra på Söder”.Herrn där, med mustascherna och svarta fracken och den blå guldbroderade västen är en liten kapten i Armén. Hans lyckas sol uppgick på ett visst spelhus, och nedgick på samma ställe. Den där andre är också officer, eller rättare, har varit det. Det var just han som skröt med att han i Leipzig nedlade sju Fransoser med ett enda pistolskott. Men den romantiska berättelsen är längesedan glömd. Den där unga Herrn, som tar sig en pris snus, och liksom med ömkan, betraktar de övriga, är en spritt ny Filosofi-Magister. På Upsala Parnass hava Muserna åt honom upprest ett altarn; och en viss Musa, en halvgalen nymf, i gammalmodig dräkt, underhåller nu och i evig tid, offerelden till hans ära. Just nu har Amor skjutit en pil i hans hjärta. Hans synliga musa, skall du snart se, blir den lilla knubbiga uppasserskan. Hon är skön som en cirkassisk flicka och oskyldig som en vestal. Så tycker han. Det är besynnerligt att han icke från universitetet medfört högre praktisk visdom.
Glädjen tycks ha valt sitt säte här, för denna afton, men jag tror likväl icke att en enda av gästerna känna sig rätt lycklig, flera tärs av inre oro och bekymmer under den glada ytan. Därefter visar han dock på några verkligt lyckliga människor, en familj som i ett enskilt rum på värdshuset firade första maj, sedan den promenerat till Djurgården för att se den vimlande folkmängden.
Comments are closed.