När enkelt folk inte fick lyxkonsumera

Polisen gör kafferazzia hos borgardamer 1799. Färglagd tuschtekning av Per Nordquist.

Före 1800-talet var myndigheterna upptagna med att reglera folks konsumtion, särskilt importerad lyx.Man fick inte glänsa över sitt stånd.

Kampen mot överflödet i folkdjupen hade gamla traditioner. På 1600-talet var det förbjudet för enkelt folk att klä sig i lyxiga kläder av siden i många länder. Praktfulla kläder var ett privilegium för adeln och de rika. Befolkningen indelades i grader, socialgrupper skulle vi säga, där endast de förnämaste fick konsumera lyx eller anordna generösa fester. Så hette det: ”Den som är av första graden får pryda brudhuset med tapeter, silver och sidentyg på väggar och som himlar i taket, ha silverljuskronor, silverljusstakar, och annan sirat, men bara om personen äger det själv. Annars får man nöja sig med tenn, och bör helst hyra för ändamålet inrättade och publika hus av magistraten. Personer av andra graden får nöja sig med måttligare sirat. Den tredje graden bör inte ha så ornerat. Fjärde graden bör inte ha ornerade brudhus alls.

Detaljerade förordningar reglerade konsumtionen, som förordningen 1664, som reglerade hur man fick fira hemma, särskilt bröllop:

Det är förbjudet med hödtidliga gästabud och samkväm vid trolovningar. Bara de närmaste anhöriga får bjudas. Högst två eller tre vittnen är nödvändiga.Det är inte tillåtet med högtidliga beridningar med ledsagare i staden eller från sitt hem på landet, vid bröllop. Vid bröllop får inte hållas gästabud eller badstugugång.Eventuellt arvskifte efter tidigare äktenskap måste vara färdigt innan lysning kan ske. Om borgare står för tjänstefolkets bröllop, får dessa inte vara lika med dennes barns, utan ska vara enligt personens eget stånd.

Bröllopsgästernas antal ska inte övergå brudparets stånd. Högst 14 par får bjudas, inbegripet musikanter, betjänter och officianter. Det är berömligt att bjuda färre och skänka pengarna till behövande.

Man ska inte belasta brudhuset med drängar, pigor och pojkar, inte ens adeln ska ha större uppvaktning än nödvändigt. Böter utgår efter varje onödig person.

Också gällande maten ska man ta hänsyn till graderna. Första och andra graden får ha två anrättningar om borden är avlånga, allvarsamt upplagda, samt konfekt och frukt, såväl inlagd som färsk, men ingen marsipan. Tredje graden får ha en anrättning av måttliga rätter, ingen annan konfekt än bakelse, samt inhemsk, oinlagd frukt. Fjärde graden ska ha mat som anstår dem, utan bekostning och prål, och utan konfekt.

Vid alla bröllop ska man ha gott, svenskt öl. Hellre än utländskt öl ska man bjuda på vin. Vid tjänstepigors och drängars bröllop ska bjudas på svenskt öl och brännvin. Om brudfolket är av medelmåttigt stånd kan bjudas på främmande öl eller bara brännvin. Om tjänstefolket är av förnämt stånd kan det bjudas vin, men helst spanskt eller franskt

Bröllopsgåvor är onödigt. Om brudparet är fattigt kan de ställa fram en skål på bordet där gästerna kan lägga så mycket gåvor som de vill. Brud och brudgum får heller inte ge släkt och vänner gåvor.Ingen får dansa vid bröllopsmiddagen, innan maten är upplagd och bönen gjord. Ungkarlar får inte bli druckna i brudhuse.Det är förbjudet med gästabud hemma.Ingen excess med dopkläderna..

På 1700-talet under den s.k. frihetstiden efter stormaktens sammanbrott 1718, slog den s k merkantilistiska ekonomiska ideologin igenom. Det gällde för en stat att importera så litet, och exportera så mycket som möjligt. Som idag kläddes myndigheternas förbud mot njutningsmedel i moraliska termer. Tobak, kaffe och thé blev den tidens knark.

Sedan 1738 var Hattarnas slagord »Svensker man i svensk dräkt!» Ständerna ville att man skulle klä sig i inhemskt producerade textilier. Ständerna hade två motiv för att också vilja förbjuda importen av vad man kallade njutningsmedel. På 1755-56 års riksdag pläderades för att »var och en måtte åtnöja sig med landets goda till spis och underhåll». Till de utländska varor, som det därför blev en nationell plikt att hejda »lystnaden» efter, hörde särskilt kaffe och te, socker, vin, tobak och utländska frukter. 

År 1740 förbjöds t ex tobaksrökning med hänvisning till brandfaran:

”Såsom det förnimmes, att för någon tid tillbaka och nu nyligen eld varit itänd uti nya Kungsholmsbron, utan att någon spaning kunnat erhållas, av vad tillfälle sådant skett, eller vilken därtill varit vållande, men dock genom tobaksrökande och eldens ovarsamma hanterande torde hava sig tilldragit; alltså, emedan uppå, denne brons uppbyggande ansenlig omkostnad är gjord, erfordrandes således angelägenheten, att all genom slik ovarsamhet befruktande vådelig händelse i möjligaste måtto må förekommas; fördenskull haver högvälborne herr baron och överståthållaren med magistraten funnit för gott härmed att förordna, att där någon beträdes och lagligen övertygas att hava rökt tobak på eller under nya Kungsholmsbron, densamma skall, antingen någon fara därigenom timar eller ej, vara förfallen till tio dal. silvermynts böter. Och emedan det är nödigt, att tobaks-rökande på andre publike ställen ej heller tillåtes, såsom på Norre Slaktarebro, Fiskarebron därsammastädes och de trapporne, som löpa upp ifrån Skeppsbron till Södermalm och S:t Katarinasidan, jämväl uti Slaktarehusen och Fiskaregångarne, tillika med stadens vågar och mätarehus, varest tobaksrökande av utsatte vaktposter icke kan hindras; alltså komma vederbörande, som sig därutinnan förbryta, att jämväl undergå förenämnde plikt.”

Men inte bara brandfaran låg till grund för tobaksförbudet, även ungdomens hälsa angavs som skäl när förbudet utvidgades året därpå.

För dem, som inte fyllt 21 år, gällde 1741 års förbud mot tobaksrökning, som införts med hänsyn inte bara för att »svåre olyckor och eldskador sig ofta tilldragit genom tobakseldens vårdslösa hanterande, utan ock att ungdomen utav förvett och oförstånd medelst tobaksrökande förskämt hälsan och förtärt mera, än de varit i stånd att förtjäna till födo, underhåll och nödigt behov, vilket de vid mognare ålder med skada måste ångra». Böterna för att trotsa detta förbud var 2 daler silvermynt. Den yngling, som inte kunde betala böterna fick två söndagar sitta i stocken. Samma straff drabbade busungarnas föräldrar eller husbönder, om de »genom flathet och försummelse» gjort sig medskyldiga. 

Redan 1747 infördes en avgift på kaffe och te för varje hushåll. Ständerna ansåg det »billigt, att de, som hade råd att vara läckra i smaken, måtte erlägga något rundeligare i kronans kassa». 

Den som inte anmälde sig och betala konsumtionsavgiften till myndigheterna, drabbades av 100 daler silver mynt i böter och »miste käril och koppar». Även bruket av röktobak och snus blev belagd med accis, olika stor alltefter vederbörandes sociala ställning. Bönderna förbehöll sig dock att få bruka snuset fritt. Soldater var befriade från avgift för såväl röktobak som snus, så länge de stod i kronans tjänst. Straffet för överträdelse av förordningen var detsamma, som när det gällde kaffe.

År 1756 höjdes bland både regering och ständer varnande röster mot det det växande överflödet, isynnerhet i mat och dryck. Ständerna förbjöd importen av både tobak, kaffe och en mängd andra överflödsvaror. Ja man gick så långt, att man utsträckte förbudet även till kopparstick samt statyer och byster av alabaster och gips. 

Riksdagen vände sig därför till konungen och anhöll, att han ville vid alla tillfällen »med onåd utmärka all yppighet och överflöd» såsom en säker orsak till rikets ruin. Och till riksråden uttalade ständerna den önskan, att de måtte föregå ämbetsmännen med exempel av »tarvlighet och återhållsamhet». På detta sätt hoppades ständerna att få se »ett allvarsamt och sparsamt folk, som dock genom idoghet och handel sig dageligen förkovrade». 

Verkningarna av de många förbuden blev inte vad regering och ständer hoppats. Visserligen försvann de förbjudna varorna från tullverkets längder, men ändå fanns de att köpa i bodarna, ja folk gick t. o. m. omkring på gatorna och bjöd ut dem. Det påstods, att det aldrig druckits så mycket kaffe som sedan drycken blivit förbjuden. Resultatet hade alltså blivit, att den årliga införseln undanträngts av smuggling, att kronans inkomster av tullmedel alltså minskats högst betydligt, och att missnöjet var stort överallt — utom bland smugglarna. Kaffe, te och tobak hade nästan blivit nödvändighetsvaror, fastän kaffe introducerats först i 1700-talets början.

Gustav III ( reg. 1772 – 1792) avskaffade alla lyxförbud, men efter hans död återinfördes ett kaffeförbud i olika omgångar, det sista så sent som 1817 – 23.

Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, berättar i sin berömda dagbok hur hon smusslar med kaffedrickandet under tider av förbud. Hon nämner inte kaffet vid namn, ens i dagboken när hon avnjuter drycken, utan endast med antydningar.