Sommarnöjet var från början en flykt från den ohälsosamma stadens magsjukdomar, “sommarsjukan” när det blev varmt. Först flydde de rikaste sen allt vidare och vidare kretsar.
Stockholm var ända tills vattenledningarna anlades på 1860-talet en av Europas snuskigaste städer. Varje sommar grasserade magsjukdomarna. Miljarder flugor steg från “flugmötet” vid nuvarande T-banestationen i Gamla Stan där ett plankomgärdat område i vattnet tog emot de tömda dassen. Sopor och orenhet hälldes direkt i vattnet kring stadens alla öar.
Flugorna fanns överallt och infekterade maten på torgen och i hemmen. Redan på 1600-talet byggde de välbärgade malmgårdar på de ännu glesbebyggda malmarna. På Kungsholmen låg lustslott med vackra trädgårdar. Den kändaste var Piperska malmgården, som ännu finns kvar under namnet Piperska Muren. En del av den vackra barockparken har till och med återställts, med broderiparterrer och klassiska statyer.
Även på det då lantliga Söder byggde adelsmän och rika borgare sina palatsliknande malmgårdar, varav många finns kvar, t ex van der Nootska palatset.
När staden växte ut över malmarna sökte sig sommargästerna allt längre bort från centrum. Skulptören J T Sergel sökte sig till den lummiga lantliga, Karlbergsvägen, många förnäma personer byggde gustavianska sommarvillor vid Fiskartorpet och Stora Skuggan på Norra djurgården, där Bellman var en populär gäst på såväl krog som i privathemmen och sjöng för middagsmaten.
Men den växande staden hann i kapp och på 1800-talet började den stora flykten från staden. Punschkungen Cederlund byggde sig ett sommarparadis längst ut på Långholmen, andra byggde sina sommarhus längst ut på Blockhusudden på Södra djurgården. Familjen Cederlund bygger sig också ståtliga sommarhus på Storholmarna vid Lidingö. Redan 1888 ägde eller hyrde 2 300 Stockholmsfamiljer sommarnöjen utanför Stockholm.
Bland konstnärer och författare blev det ett måste att hyra i Skärgården om somrarna. August Strindberg är det mest kända exemplet och han gav ut ett otal skildringar från Skärgården.
Mot slutet av århundradet började invasionen av Skärgården. Först längs fjärdarnas stränder ut mot Vaxholm som kantades av s k grosshandlarvillor, sen allt längre och längre ut bland öarna tills hundratusentals sommarhus täckte snart nästan alla de 22 000 öarna.
På 1930 talet kom de s k sportstugorna på modet, halvrustika hus i en blandning av funkis och folklore.
De litet försiktiga byggde sig fram längs vattenvägarna inåt Mälaren där ännu många av 1800-talets villor ofta i Schweizerstil, syns på höjderna längs farlederna. Under 1900-talets fanatiska nära nog religiösa omvändelse till “Funkisen” fördömdes dessa villor med sina lövsågade dekorativa utsmyckningar, idag så uppskattade, som “snickarglädje”. Några klarade sig från att skalas av sina lövsågerier. Ett av det berömdaste är det k-märkta Lyran, ett träslott uppfört 1867 av Carl och Fredrika Limnell.
Huset är mycket välbevarat, inklusive interiörerna och är idag ett uppskattat konditori i Wienerstil. Från begynnelsen var det en samlingspunkt för litterära storheter, alla var där: Fredrika Bremer, Henrik Ibsen, Verner von Heidenstam…
Än idag hålls musik- och poesiaftnar om sommarkvällarna.
Comments are closed.