Spritfrågan går som en röd tråd genom Stockholms historia under hundra år efter 1870-talets “Stora Krogdöd”. Vid förbudsomröstningen 1922 röstade Stockholmarna med mångdubbel majoritet mot ett spritförbud. Men landet i övrigt var nykterhetsvänligare. Stockholm fick uppleva ett halvsekel av alkoholrestriktioner som lade sordin på det nöjesliv som vid sekelskiftet gjort Stockholm till en sjudande nöjesmetropol.
Från och med 1876 började Stockholm föra en med tiden allt mer restriktiv alkoholpolitik. Utskänkningen inordnades ett kommunalt utskänkningsbolag som långsamt minskade antalet krogar.
Restriktionerna ökade år för år. Måltidstvång infördes efter hand. Den s k disksupningen, dvs servering vid vad vi idag kallar bardisk förbjöds.
Ett hårt slag mot det glada utelivet i Stockholm blev “varitéförbudet” 1896 – 1955. Det innebar att alkohol inte fick serveras i samma lokal där sång och underhållning förekom.
Ryggraden i Stockholms nöjesliv under decennierna före 1896 var stora praktfullt inredda varietélokaler som det ännu existerande Berns Café ( 1870), Sveasalen vid platsen för nuvarande NK, Blanches Café eller Alhambra på Djurgården. Särskilt chockerande ansågs de flickor vara som dansade cancan med sparkande ben på scenen. Därav uttrycket för en kvinna som släpper loss: “Hon lyfte på kjolen och sparkade med benen”.
Undan för undan hårdnade greppet från myndigheternas sida. År 1913 blev Ivan Bratt direktör för AB Stockholmssystemet som lade under sig all spritförsäljning i Stockholm. Samtidigt infördes en s k motbok, dvs en ransonering av alkoholförsäljningen.
Nykterhetsrörelsen blev med tiden en stark maktfaktor i Sverige och med tiden “det starkaste paritet i riksdagen”. Den tvingade år 1922 fram en folkomröstning om totalförbud i Sverige.
Stockholmarna röstade med förkrossande majoritet mot förbudet. Siffrorna blev 139 000 nej och endast 22 142 jaröster. Under valkvällen samlades en stor mängd stockholmare på Gustav Adolfs torg där röstsiffrorna tillkännagavs allt efter som de kom in. Ett bedövande jubel hälsade slutresultatet.
Sedan förbudet förkastats infördes dock en starkt restriktiv alkoholpolitik under de närmaste decennierna. I Stockholm inrättades särskilda tredjeklassrestauranger av staden. Där skulle det enkla folket dricka pilsner under övervakade former i funktionell och hygienisk miljö.
En omfattande spritsmuggling skedde över Östersjön och dunkar landades i undanskymda vikar i skärgården och blev ett uppskattat motiv i folklustspel från Svensk Filmindustri SF.
Kungliga kontrollstyrelsen höll en diktatorisk uppsikt över utskänkningen. Den bestämde hur många groggar på tre centiliter man fick dricka på kvällen efter klockan fem, två stycken med en obligatorisk flaska vichyvatten till. Somliga försökte spara ett glas i två timmar för att hälla ihop det med den nya groggen för att få en litet kraftigare grogg. Men det fick man inte utan måste beställa ytterligare en vichyvatten och det bestämdes att groggen skulle blandas i köket av spritkassörskan. Starköl var förbjudet och endast s.k. pilsner fanns. Ibland inväntade man efter lunchen att det magiska femslaget slog och man gick över till kvällens magra ranson, efter lunchens enda tillåtna snaps.
Den siste generaldirektören, då över nittio år berättade för mig, att när turister och affärsresenärer började bli fler i staden efter andra världskriget började man tillåta barer på de finare hotellen. De måste då skicka förslagen till drinklistor för godkännande till Kgl. Kontrollstyrelsen. Namnen på drinkarna fick inte vara för lockande. Så underkändes t ex Hawaiian Dream och fick bli Söderhavsdrink.
En bysantinsk samling regler styrde när och hur mycket man fick dricka på restaurangerna. Endast en handfull äldre och välrenommerade restauranger överlevde under denna tid i huvudstaden, som en följd av nykterhetspolitiken.
Ett sista uppblossande nöjesliv levde en tynande och halvt legal tillvaro under 1920-talet och under några år av avklingande i början på 1930-talet. Då fanns en handfull halvt legala nattklubbar, varav den kändaste Grotta Azzurra på Grevgatan. En äldre gentleman berättade för mig att de unga eleganterna lämnade det fashionabla Cecil på Biblioteksgatan och strövade i frack och aftonklänning till grottan på Grevgatan. Där hade stamgästerna ett eget skåp där de förvarade en flaska. ”Jaag hade alltid en flaska grön Chartreuse till hands”, berättade den åldrige gentlemannen för mig på åttiotalet, ”Det uppskattades av daamerna”. En annan nattklubb var Bella Venezia högst upp i det norra Kungstornet.
Det var också en stor tid för påkostade revyer av “revykungar” som Ernst Rolf, Karl Gerhard och Kar de Mumma ( Eric Zetterström ). Tedanser var ett populärt eftermiddagsnöje, den främsta på Grand Hôtels Royal i vinterträdgården. Det var där Karl Gerhards “Jazzgosse” vickade på sin lilla stjärt, lilla stjärt.
Comments are closed.