Jean B Bolinder (1813 -1899) var en av de industrialismens pionjärer som lade grunden till det moderna Sverige och satte sin prägel på industristaden Stockholm under andra halvan av 1800-talet. Hans palats blev också ett centrum för det intellektuella livet i huvudstaden.
Jean B Bolinder var prästson från Uppsalatrakten, ett vanligt ursprung för många av det moderna Sveriges grundläggare. Hans tekniska begåvning kom tidigt i dagen när han i ungdomen blev verkmästare på Kongl. Myntet i Stockholm. Där väckte han uppmärksamhet genom att konstruera maskiner.
Han skickades därför utomlands på studieresa till England och Skottland, tidens ledande industrinationer. När han kom hem startade han 1845, tillsammans med sin bror Karl Gerhard, Bolinders Mekaniska verkstad på Kungsholmen i Stockholm, där idag Tekniska nämndhuset ligger. Karakteristiskt nog för utvecklingen av arbetslivet i Stockholm: från industri till byråkrati och tjänstenäringar.
Fabriken tillverkade maskiner. En ångmaskinsfabrik byggdes efter några decennier. Bolinders tillverkade alla slags maskiner inte minst för den framväxande pappers- och trävaruindustrin. Mot slutet av 1800-talet var fabriken en av de största i Stockholm med sina rykande skorstenar. Åren före Bolinders död hade man börjat tillverka förbränningsmotorer, särskilt råoljemotorer. Större delen av den svenska fiskeflottan drevs med Bolinders för sin tillförlitlighet kända råoljemotorer i mitten på 1900-talet ( “dunket från en feskebåt…”). Men då hade redan innerstaden blivit för trång och företaget flyttat ut till Kalhäll.
Företaget verkade under namnet Bolinder ända fram till 1956. Då hade det hunnit tillverka sådana moderniteter som diskmaskiner, kylskåp eller elspisar. Men det kunde i längden inte klara sig mot mer framgångsrika konkurrenter som Elektrolux och Husqvarna.
Ärebetygelserna regnade över Jean Bolinder, han blev ledamot av såväl Kongl. Skogs- och Lantbruksakademien som Vetenskapsakademien och satt i styrelsen för den nystartade Tekniska Högskolan.
Han byggde sig ett palatsliknande hem, det Bolinderska huset på Blasieholmen i slutet på 1870-talet. Det blev redan 1889 ett annex till Grand Hôtel. Till det yttre oförändrat utgör det ännu ett iögonfallande inslag i stadsbilden vid Stockholms ström med sin vita nybarocka fasad. Huset ritades av arkitekten Hugo Zettervall, annars mest känd för sina ödeläggande restaureringar av domkyrkor (“Jag har inte restaurerat Uppsala domkyrka jag har fullbordat den!”). Han byggde också sommarresidenset villa Ekudden på Djurgården, som nästan blev bostad till prinsessan Madeleine under ett av hennes stormiga förhållanden, innan hon lugnade ner sig.
Men under ett par glansfulla decennier hölls i huset en av Stockholms främsta salons, där musiker, vetenskapsmän, litteratörer och konstnärer strålade samman under lysande soaréer, bokstavligt talat lysande, i det elektriska ljusets sken. Bolinders hade en egen elgenerator i källaren. Alla var där. T ex Carl Larsson, som också utförde plafondmålningar i paradvåningens rikt förgyllda representationsrum.
Comments are closed.