Den lilla stadsholmen var från början mycket mindre än den vi ser idag. Stadsmuren följde dagens Väster- och Österlånggator. Så småningom fylldes marken ut genom avfall och grus från åsen och kajer anlades på pålar. Kransar av pålar sammanbundna med kättingar inramade hamnarna. Vad som senare blev kallat Skeppsbron var centrum för utrikeshandeln och på Mälarsidan låg inrikeshamnen mot Mälarna och dess tillflöden.
Mycket snart började tyska köpmän, i synnerhet från Lybeck dominera handeln på Stockholm. Hansestaden Lybeck dominerade hela Österjöhandeln. Tyska köpmän slog sig ner och blev borgare i Stockholm. De var rikare och erfarnare än de inhemska borgarna och behöll kontakterna med hemländerna. Testamenten kunde föreskriva att stockholmstyskarna skulle begravas i hemlandet. Det gick så långt att kungen till slut beslutade att stadens rådförsamling måste bestå av hälften svenskar.
Det gick så långt att att ett tyskt gäng på omkring 170 personer kallat hättebröderna 1389 valde ut och tillfångatog de främsta svenska borgarna, gode män som de kallades, De förde dem sedan till ett hus på Käpplingeholmen och brände dem inne.
Köpenskapen var också livilig, alla de slags hantverkare hade verkstäder och bodar längs de trånga gränderna. Hantverkarna var organiserade i skrån för varje yrkesgrupp. Skråna byggde med tiden till egna kapell kring bykyrkan. Stortorget var från början den främsta marknadsplatsen, men också den sandiga ytan på södra spetsen av stadsholmen, där Järntorget ligger idag blev en stor marknadsplats.
Sveriges värdefullaste exportprodukter var järn och koppar från Bergslagen som omlastades i Stockholm. Men smör, hudar och pälsverk var också viktiga exportprodukter från det skogsrika Sverige. Vildmarkerna hade redan på Medeltiden huggts ner på den Europeiska kontinenten odlingsarealen var t o m större än idag före de stora pestepedemierna på 1300-talet, digerdöden eller svarta döden.
Importvaror var salt från tyska saltgruvor och kryddor från orienten, och naturligtvis vin, var efterfrågade av de rika borgarna och hantverkarna. Även spannmål importerades, det lilla Sverge med sina självhushållande bönder kunde inte producera ett överskott som också täckte Stockholms näringsbehov. Vi i eftervärlden fattar fattar ofta inte hur vidsträckta handelsförbindelserna med världen var på medeltiden, ja, redan under brons- och järnåldrarna och givetvis vikingatiden.
Malmarna som tidigare var skogsklädda, blev snart utan träd och på gamla avbildningar ser man kala berg nedbetade av får och getter. Undantaget var den kungliga Djurgården, redan på 1300-talet avsatt som kunglig jaktmark.
Comments are closed.