Johan Tobias Sergel blev redan I tonåren uppmärksammad som en lysande begåvning och blev stadens mest omhuldade skulptör. Skulpturer I nyantik stil, hundratals porträtt, offentligia statyer som ännu pryder huvudstaden väcker ännu vår beundran.

Han föddes I Stockholm 1740,   föräldrarna gjorde sig uppskattade för sina broderade sidentyger, fadern fick titeln kunglig hovbrodör. Pojken fick en god utbildning I tyska Sankta Gertruds skola, där han givetvis också lärde sig tidens internationella språk franska. Mycket snart uppmärksammades han av stadens främsta konstnärer. Han lärde sig teckna av Jean Eric Rehn hovets inredningsguru oh framstående målare och undervisades i skulptur av en annan uppburen hovinredare A Masreliez och den importerade franske skulptören Larchevesque. Alltså hela den dåvarande konstnärseliten I Sverige. 

Innan han blev tjugo år hade han uppmärksammats fick medalj av konstakademin och skickades till Paris i sällskap med Larchevesque för att studera skulptur och utbildas på konstakademin.

Redan vid några och tjugo regnade medaljer över honom. Han fick en för tiden präktig årslön på 4000 daler för att hjälpa till med att dekorera det till synes aldrig färdiga nya Slottet och började pryda kyrkor med skulpturer. Vid 27 års ålder fick han ett resestipendium av riksdagen och begav sig 1767 till Rom. Där ansåg han sig åter behöva lära av den antika konsten och blev kvar i elva år. Han fick då anseende som en av samtidens stora skulptörer med beställningar av Ludvig XV och engelska lorder.

När Gustav III blev kung fick Sergels karriär ännu en kick i uppåt. I Sverige blev man allt surare över att den lysande statsstipendiaten höll sig kvar utomlands. Slutligen förmådde kungen honom att komma tillbaka till Stockholm. Där fortsatte han att glänsa. Gustav senare med honom till Italien 1785 där han ännu en gång frossade i antik konst och hjälpte den kulturtokige monarken att shoppa antik skulptur.

När de kom tillbaka inledde Sergel ännu en karriär. Han började på allvar att göra porträttbyster och medaljonger av tidens kändisar. Gustaf den tredje hörde förstås till de ofta avbildade, prinsar och prinsessor likaså. Vanliga celebriteter fick nöja sig med porträttmedaljonger. Många av dem pryder ännu fasaderna på finska herrgårdar från den gustavianska tiden, som Bellman, Gustav III förstås eller Kjellgren.

Sergel var en ledande figur i det intellektuella sällskapslivet i Stockholm och var uppsluppen och kvick. Många av hans skämtteckningar som bara cirkulerade i en inre krets finns bevarade i nationalmusei samlingar. En av de lustigaste visar hostallmästaren Munch med väldig erigerad manslem stickande ut mellan benen på Gustav III för att sätta på drottningen i avsikt att hjälpa den homosexuelle kungen att få en arvinge.

Sedan Gustaf III mördats på operamaskeraden 1792 sörjde de åldrande kulturpersonerna i kretsen kring kungen. Sergel fick dock glädjen att par år före sin död 1814 se sin staty av Gustav III avtäckas på Skeppsbron nedanför Slottbacken. Där står den än i en pose imiterad av den antika konsternas beskyddare och gud Apollon i Vatikanmuseet. Där stod han med fuktig blick tillsammans med några överlevande “gustavianer” och suckade: “Han var en stråle av det himmelska ljuset!”