Vid den ännu unga Olympiska kommiténs möte i Berlin 1909 bestämdes att Sverige skulle hålla nästa Olympiad 1912. Det var de andra spelen efter Athén och London.

Anledningen var bl a att Sverige då var en så framgångsrik idrottsnation, idrottsrörelsen hade här en bredd som i få andra länder. Därefter skulle Berlin anordna Olympidaden 1916. Men världskriget kriget satte punkt för de spelen.

En kommité under ledning av kronprins Gustav Adolf och ett garnityr med idel ädel aldel satte igång planeringen. Man byggde Stadion för 22 000 åskådare. Anläggningen med sina två torn kostade den för tiden hisnande summan 1 187 879 kr, motsvarande idag 36 milj kr.

Spelen blev en succé som drog över 200 000 åskådare och invigdes av kung Gustav V. De 22 000 åskådarna hurrade när 3 000 tävlande tågade in på Stadion till sång och trumpetfanfarer av härolder i medeltida dräkter från tornen. Man sjöng den lutherska psalmen “Vår Gud är oss en vädig borg”.

Sommaren var ovanligt vacker och eftervärlden kallade den solskenslypiaden. Värmen var dock inte enbart till glädje, den portugisiske maratonlöparen dog av vätskebrist när det sades vara 32 grader i skuggan.

Grenarna var allmän idrott, bergsbestigning, brottning, cykling, dragkamp, fotboll, fäktning, gymnastik, hästtävlingar, jakt, tennis, modern femkamp,rodd, segling, simning och skytte.

Man hade även byggt en simstadion vid Djurgårdsbrunnsviken och en roddbana vid Strandvägen som revs efter spelen. De olympiska segeltävlingarna hölls i Nynäshamns farvatten. Där fick denne författares morfar guldmedalj. Redan då fanns en idrottsplats vid Råsunda där fotbollsmatcherna hölls.

Sammanlagt tog Sverige tredjeplatsen efter Storbrittannien som blev etta och USA tvåa. Men om man räknade poängen i förhållande till folkmängden låg Sverige främst och Finland tvåa. Ett gott betyg för hur hurtfriska svenskarna var på den tiden.