Gentrifieringsprocessen som så långsamt pågått under slutet på förra seklet accellererade under 2000-talet tills endast höginkomstagare befolkade den allt mer eleganta innerstaden. Samtidigt förvandlades kransen av förorter till förslummade invandrarghetton med fattigdom, hög brottslighet och arbetslöshet.
Processen började i Gamla stan redan från den senare hälften av 1900-talet. Expressen hade reportage om “kändisarnas Gamla Stan”. På 1970-talet inleddes omvandlingen av hyreshusen till bostadsrätter, för att med tiden så gott som fullständigt fördriva hyresrätter och låginkomsttagare från Staden innanför tullarna. Östermalm som alltid varit en högborg för överklassen förlorade snart sin proletära befolkning i gårdshusen, som befolkades av en yngre överklass.
De som först köpte sina bostadsrätter på 1970-talet oftast en invandrad svensk medelklass i höginkomstskikten beklagade sig ofta över att tvingas låna för att köpa, “det gick ju inte att få tag på en lägenhet på annat vis”. Pionjärerna lönades dock rikligt med tiden och fann sig på ålderns höst vara mångmiljonärer. En bostadskarriärist sade belåtet: “I trettio års tid har jag fått betalt för att bo.”
Under 2000-talet exploderade bostadspriserna i innerstaden, särskilt efter 2008 års finanskris. I hela västerlandet kastade centralmakten ut pengar s.k. Quantitative Easing. Så gott som räntefria lån skapade ur intet men med staternas skatteintäkter som yttersta garant. Tanken var att gratispengarna skulle sätta fart på investeringar och företagsamhet och därmed skapa välstånd för alla. “It will treacle down”. I stället forsade pengarna till den övre medelklassens bostadsköp. Bostadspriserna fördubblades snart. Stockholm och i någon mån det övriga Sverige fick nu världens relativt sett högsta bostadslånebörda. Bostadsägarna efter 2008 låg ofta med lån uppemot 80 procent av fastighetsvärdet vid inköpet.
Tidigare arbetarstadsdelar som Södermalm, Kungsholmen och Vasastan blev med tiden nyrenoverade lyxghetton för den nya borgerligheten. Processen var likartad i alla Europas metropoler, i Frankrike kallades den nya klassen bobo, bourgeois bohèmes, i den angolsaxiska världen hipsters.
Paradoxalt nog blev Vasastan i norra Stockholms innerstad, den mest förborgerligade stadsdelen, från att en gång varit en miserabel arbetarstadsdel. De borgerliga partierna fick här 70 procent av rösterna och noterade de högsta inkomsterna och fastighetspriserna. Samtidigt blev den en ung stadsdel och upplevde en baby boom. Gator och boulevarder kantades av chica kosmopolitiska restauranger, nya caféer öppnades varje månad. De enkla butikerna blev lyx-boutiquer, surdegsbagerierna trängdes. Stadsdelen upplevde en veritabel “belle époque”. Odengatan, och dess förlängning Rörstrandsgatan förvandlades till stadens mest eleganta boulevard kantad av uteserveringar och en scen för flanörer.
I bakgrunden mullrade dock en enig kör av ekonomer och internationella institutioner som Europeiska Centralbanken, OECD, Världsbanken etc. och varnade för den stora privata lånebubblan, kanske värre i Stockholm än någonstans. Den glada stadsdelen där lyckan syntes råda för jämnan levde bokstavligen talat på lånad tid. Ofta eldades utvecklingen på av borgerliga stadspolitker som inledde en omvandling av de allmännyttiga bostadsföretagens hyreshus till bostadrätter som realiserades ut till de boende.
Södermalm, en gång den klassiska arbetarklassens stadsdel förvandlades till ett säte för en salongsvänster, dominerad av mediapersonligheter och sveptes med i fastighetsbubblan.
Kring innerstadens lyxghetto, ett slags ekonomiskt gated community, uppstod en krans av invandrarghetton med Europas högsta brottslighet och gangservälde i ett proletariat av invandrade understödstagare med rekordartat hög arbetslöshet och så kallade no-go zones. Islam blev den dominerande religionen och jihadister fick stort genomslag. Under 2019 accelererade utvecklingen och ett aldrig tidigare skådat antal mord och skottlossningar mellan gangstergrupper skapade panik hos allmänhet, polis, sociala myndigheter och sjukvårdspersonal.