De kungliga konstamlingarna, särskilt på Slottet hör till de främsta i världen. Inga revolutioner är receptet på att bevara dem. Äldsta föremålen är från Erik XIV.s tid.
Borta är de stora konstsamlarna från 1980-talets spekulationsfest och deras skatter skingrade för alla vindar. Det finns bara ett riktigt gott råd för den som vill bygga upp en riktigt magnifik konstsamling – var monark i ett urgammalt kungadöme som inte upplevt krig eller revolutioner på århundraden. De kungliga konstsamligar kung Carl XVI Gustaf tronar på består. De konstskatter som fyller de nio kungliga slotten hör till de märkligaste i världen.
Att säga att kungen tronar är inte fel. Främst bland de 7000 stolar som finns upptagna i kungliga husgerådskammarens sedan århundraden noggrant förda inventarium står naturligtvis drottning Kristinas silvertron.Tronen är en påminnelse om de europeiska monarkiernas glansdagar på 1600-talet. Silvermöbler var ett måste för en monark som pretenderade på allmän aktning. Ludvig XIV möblerade Versailles med dem. Men hans besatthet i att föra krig som förde nationen till ruinens brant krävde sina offer, landets silvermöbler fick smältas ner för att betala krigen med. Först fick kungen offra sina egna. Efter Ludvig blev aldrig kungamakten riktigt vad den var i Europa, några nya silvermöbler införskaffades inte. Den som betänker siffran 7 000 för övriga stolar i de kungliga samlingarna misstänker att alla inte kan stå framme samtidigt. Alldeles rätt, det som karakteriserar de svenska kungliga samlingarna av dyrgripar är att de till skillnad mot många av sina motsvarigheter inte är museiföremål. De är bruksföremål.
Vid högtidliga tillfällen som kungamiddagar och statsbesök rustas slottsalar upp. Då lyfts antika möbler ut ur lagren, kostbara mattor rullas ut på golven och antika vävda tapeter hängs på väggarna i trapphusen av speciell vitbehandskad personal. Varför detta flyttande? Inget konstigt. Så har det alltid gått till. I gamla tider var slott lika litet statiskt möblerade som kojor. Stolar ställdes fram i rummen när de skulle användas, Bonader hängdes upp vid fest och togs ner igen efteråt.
Fortfarande kan besîkare på slotten ibland förundras över de kala rummen. Men vore besökaren i stället ett gästande statsöverhuvud som skulle sova över i slottets gästvåning kunde hen finna samma rum plötsligen möblerade med ovärderliga mattor och eleganta salongsmöblemang som trollats fram ur kulisserna.
Just rokokomöbler finns det i väldiga kvantiteter. När kungafamiljen flyttade in i Stockholms slott 1754 – beställdes stora partier möbler av huvudstadens snickare, som fick franska förlagor att arbeta efter. Så det finns alltid rokoko att plocka fram. Det i vardagslag tomma Vita Havet blommar inför festliga evenemang upp i rokokoprakt det också.
Kungliga slottet i Stockholm fungerar enligt sekelgamla mönster som aldrig brutits som i andra lände, av krig och eller andra historiska omvälvningar.
Denna kontinuitet, parad med en relativ fattigdom som tvingade det svenska hovet till sparsamhet, har gjort att saker och ting helt enkelt har blivit kvar i de kungliga samlingarna och med åren förvandlats till de skatter som idag väcker utländska besökares häpnad.Inte minst de som specialiserat sig på franskt 1700-tal. Som flugor kring en sockerbit drogs det förnäma Europa till Versailles och det franska hovet, världens på den gamla onda tiden före den franska revolutionen.
Gustav III var en av de största frankofilerna i Europa. Givetvis besökte han Versailles och kollegan Ludvig XVI och hans slösaktiga Marie Antoinette. Gustav kom som Frankrikes trognaste allierad och överöstes med presenter. Han fick flera mattor, så kallade savonneri-mattor, väldiga handknutna salongsmattor, serviser och prydnadsföremål.
Det sista franska kungaparet i den gamla monarkin före revolutionen delade ut gåvor till många potentater i Europa, men ingenstans sparades de som i Sverige. Följaktligen har de kungliga slotten en av världens största samlingar av savonnerier och den största bevarade 1700-talsservisen från Sèvres.
På 80-talet skulle en internationell utställning av vävda konstföremål, inte bara mattor, från Savonnerie-fabriken anordnas och en vänlig förfrågan gick till husgerdskammaren om man månne hade några intressanta objekt att låna ut. Man fyllde då salongen Vita havet på slottet med skärmar och mattor från 1700-talet inför ett besök av utställaren. När experten kom in blev han grön av avund och utbrast “Jag kunde offra nacken om jag bara fick köpa en av dessa saker!”
I samma Vita hav kan man se några speciellt vackra pjäser ur den 216 delar stora Bleue Céleste, dvs himmelsblå Sèvre-servisen utställda i ett glasskåp. Sist någon åt på den var 1956 när drottning Elisabeth av England var på sitt första statsbesök. Den diskades för hand i träkar efteråt av oldfrun själv. En enda tallrik av den här typen går för tiotusentals kronor på auktioner.
– Men hur kan ni ha kvar en så stor servis intakt, frågade en fransman en gång Oskar II i Paris.
– Monsieur, i Sverige har vi inga revolutioner, svarade kungen.
Lika litet som Sèvres-porslinet används idag, går någon på den persiska s k jaktmattan från 1500-talet. Den är en av de tre som överhuvudtaget existerar i världen av denna typ som knöts helt i silke. Den har funnits på Stockholms slott i c:a 400 år. Textilier är kanske inte så glamorösa i allas ögon, men de hörde till de kostbaraste och viktigaste statussymbolerna i forna tiders praktinredningar.
I förråden och på väggarna på Slottet finns inte mindre än 200 vävda tapeter från skilda epoker, sådana vi kallar gobelänger i dagligt tal. De äldsta beställdes till Erik XIV:s kröning – de är till och med vävda i Sverige -andra till drottning Kristinas kröning. En bunt rött sidentyg visar sig vara överkastet och draperierna till Gustav III:s paradsäng, den han dog i 1792 av skottskadorna från operamaskeraden.
I den kungliga paradsängkammaren på Slottet står tre praktfulla byråer som är översållade av utsmyckningar, bla snidade i halvädelstenar som suttit på ett av Ludvig XIV:s skåp. Vidare finns den unika 1600-talsklockan i konseljsalen med otaliga fint smidda och förgyllda små figurer som en gång rörde sig när klockan slog. Eller Rubens saltkar, ritat av honom själv och inköpt av drottning Kristina som en gåva till Magnus Gabriel de la Gardie.
Ingen Rubens hänger på väggarn men väl två porträtt föreställande ett präktigt hollänskt 1600-talspar av Frans Hals, och en madonna med barn av den florentinske renässansmålaren Piero de Cosimo.
Många av de värdefull tavlorna ingår i den s k Gallierasamlingen som kom till Sverige med Oskar I:s drottning Josefina som medförde en präktig konstsamling från ett slott i Italien som hon fått i dopgåva.
Vem dessa konstföremål egentligen tillhör är inte självklart i varje enskilt fall. Den som vandrar genom något av de kungliga slotten vandrar också genom skatter som kan tillhöra staten genom den kungliga husgerådskammaren, eller de kungliga familjestiftelserna, eller slutligen kungen privat.
De står blandade i slotten, men i böckerna finns nogsamt redovisat vad som tillhör vem. Att de riktigt gamla föremålen tillhör staten är ganska naturligt. Inga ättlingar i rakt nedstigande led till storsamlare som Kristina, Lovisa Ulrika eller Gustav III finns. kvar på eller kring tronen.
Ätten Bernadotte har haft många passionerade konstsamlare och därmed efterlämnat många skatter till sina sentida arvingar. Bland dem finns också många värdefulla föremål som tillhört tidigare dynastier på Sveriges tron, men som sålts och räddats tillbaka till de kungliga samlingarna av kulturintresserade Bernadotter. Serviser sålde gärna när tillräckligt många delar krossats av fumlig händer. Hade det inte varit för Oscar II och drottning Sophia hade de varit försvunna för alltid från sin ursprunglig kungliga miljö. Oscar och Sophia hade praktiskt taget en stående beställning hos alla landets antikhandlare att slå larm så fort de fick in en porslinspjäs från tidigare kungliga samlingar.På så vis kom t ex den berömda s k Gripsholmsservisen med sina små blå kronor beströdda pjäser beställda i Kina tillbaka till kungafamiljens ägo, efter att ha betraktats som omodern och sålts ut i början pÜ 1800-talet.
Gustaf V var en hängiven silversamlare och lyckades t ex rädda tillbaka drottning Lovisa Ulrikas rese-nattvardskalk till Sverige från en antikhandlare i Rom.
Slutligen, låt oss inte förtiga det, de tidigaste kungliga samlarna nöjde sig inte med presenter eller att shoppa i antikaffärer. På 1600-talet när det fortfarande var krut i svenskarna rövade de vad de behövde på kontinenten. Några av dem rövades av fältherren Lennart Torstensson från Wallensteins palats i Prag 1648 när svenskarna genomförde vår historias mest givande plundring. En ansenlig samling fanns också hos danske kungen på Fredriksborgs slott på Själland, när Karl X Gustav härjade i Danmark 1658 – 60.
Comments are closed.