Storbönder och godsägare intog huvudstaden med specialtåg för att demonstrera för upprustning i skuggan av det väntade världskriget och fick medhåll av kung Gustav V. Men mest blev det ett livligt festande.
Bondetåget tog den 6 februari hela Stockholm i besittning. Huvudstadens tillfälliga herrar voro mycket morgontidiga av sig. Redan före kl. 8 såg man folk med det blågula märket i rörelse, och när så stockholmarna litet mera all-mänt kommit på, benen, hade gatulivet en osedvanligt livlig prägel. Väldiga människomassor rörde sig på gatorna. Spårvagnarna gingo fullsatta med blågula flaggor och bilarna rusade omkring, mera upptagna än någonsin. Bondetågets stämning behärskade hela staden också sedan själva uppvaktningen gått av stapeln. Det rådde en stämning av fest hela dagen. Allt eftersom bondetågets deltagare kommo från defileringen spredo de sig på gator och torg, på offentliga lokaler, på teatrar, museer och i kyrkor m. fl. sevärdheter. På Gustav Adolfs torg rådde folksamling hela dagen och långt fram på kväl-len, så att trafiken t. o. m. stundtals var stoppad. Konungens tal hade ju givit en alldeles särskild spänning åt situationen. Det diskuterades man och man emellan och rykten om omedelbar ministerkris cirkulerade. Det rådde tydligen allmänt en känsla av att man upplevde märkliga händelser. Framemot 2-tiden hördes bland mängden på Gustav Adolfs torg röster, som yrkade på att konungens tal skulle uppläsas. Från ett fönster i bankir Åkerströms kontor uppläste nu löjtnant Nils Rosenius det kungliga talet i dess helhet. Den unge officerens starka stämma lät talets varje detalj komma till sin rätt, och uppläsningen avbröts upprepade gånger av bifallsrop och applåder. Efter uppläsandet utbragte löjtnant Rosenius ett leve för konungen, som åtföljdes av kraftiga och långvariga hurrarop. Både kungssången och Du gamla, du fria sjöngs unisont, och åter höjdes det ena levet efter det andra. Så skingrades skarorna igen, men blott för ett ögonblick. Äter ropas det på konungens tal, det upplästes nu åtskilliga gånger med korta mellanrum, dels av löjtnant Rosenius, dels av hovtandläkare Förberg. Trots den spännande situationen och höga stämningen rådde dock allmänt ett gott gemyt. Den stockholmska stelheten var alldeles bortblåst. Man slog sig i samspråk utan vidare ceremonier.
Bönderna varnades också för bondfångare. Det var ett uttryck som inte skapats just för bondetåget, utan hade länge betecknat charmfulla bedragare som väntade på oskyldiga utsocknes särskilt vid Centralstationen för att lura dem.
Så kunde det låta denna februari:
“Ett gott råd: Se upp för bondfångare! Då vid större folksamlingar ligister, ficktjuvar och annat slödder alltid bruka hålla sig framme för att begå stölder o. s. v., uppmanas alla deltagare i bondetåget att noga se upp för sådana individer. Följ aldrig med obekanta personer! Då upplysningar önskas, vänd eder till poliskonstaplar eller scouter! Dessa lämna korrekta upplysningar. Från mindre väl kända hotell utdelas kort på gatorna med uppmaning att besöka dem. Deltagare i bondetåget! Se noga upp för detta geschäft! Följ aldrig med till illa beryktade hotell!
Comments are closed.