Det oscarianska Sverige dyrkade sina krigarkungar, kallade hjältar. När Gustav II Adolf fyllde 300 brakade det loss på Gustav Adolfs torg.
Tre hundra år hade den 9 december 1894 förflutit sedan Gustaf II Adolf föddes och detta jubileum firades i huvudstaden med stora högtidligheten Över statyn på hjältekonungens eget torg hade man uppfört ett tempel och operan, som stod under ombyggnad, hade förvandlats till den gamla kungaborgen Tre Kronor, dvs. slottsbygg-naden som brann ner år 1697. “1 går afton”, skriver en tidning dagen före festen, “var en ganska betydande folk-massa samlad å Gustaf Adolfs torg för att taga festarrangemangen i ögonsikte. Den åt östra sidan framtrollade slottsvyn upplystes af tvenne båglampors mjölkvita sken och mot den halvmörka fonden flämtade skuggreflexerna från de oroliga gasblossen kring Gustaf Adolfstatyn. Arbetet med tempelbyggnaden kring statyn pågick med all iver. Just som klockorna slog 11, började det plötsligt ljusna det var som en soluppgång vid högsommartid — på ett par sekunder blev det så ljust som mitt på dagen. Elektriska strömmen hade slutits, och hela massan af små glödlampor som inbäddats i de gröna girlanderna hade antändts. Bredvid denna med gult sken blänkande ljusflod togo sig de två båglamporna ut som anspråkslösa depoter af tveksamt månsken.” “Slottet Tre Kronor”, stod det sedan i festreferatet, “visade sig först då söndagsmorgonen grydde i hela sin dekorativa prakt — med ringmur och portal och himmelsträfvande torn. Nästan hela natten hade man ännu måst arbeta derpå. Skaparna af denna vackra bild från en svunnen tid kunna dock med skäl känna sig stolta. När man betänker, att alla endast haft tio dagar för att fullborda verket — att t. ex. dekorationsmålaren Grabow under denna tid haft att konstrikt bemåla 40,000 kvadratmeter duk, så måste man sannerligen förvånas över resultatet.”
Comments are closed.