Roligare än den tråkiga invigningen blev nachspielet på Operacaféet efteråt. Det festades till över två på natten. Teckning av Oscar Andersson, signaturen OA, tidens främste skämttecknare i Stockholm.

När den nya operan invigdes 1898 var det tidernas största societetsspektakel. Alla som var något i överklassen var där, givetvis med kungafamiljen i spetsen. Svenska Dagbladets rapport bildar en blixtbild av det dåvarande klassamhället. Artikelns huvudintresse för eftervärlden är sociologiskt, katalogen av den tidens kändisar. Anmärkningsvärt är också vilken stor plats adeln fortfarande hade. 

Bortåt kl. 8 rådde i går en mäktig rörelse på Gustaf Adolfs torg. Fredsgatan var avspärrad, så att inga andra ekipagen än de, som hade kungl. operan eller kungl. teatern, såsom den kallas, till sitt mål. Det var en lång fil af vagnar, som körde upp under den nya teaterns portik, där  båglamporna lyste liksom lika många blåvita miniatyrmånar. Så täta som man tycktes ha väntat i betraktande af den utkommenderade polisstyrkans storlek voro emellertid ej folkskarorna, och någon trängsel var egentligen ej att tala om under hela aftonen. Man hade emellertid för mötande af alla eventualiteter kring den under invigning varande helgedomen församlat 5 poliskommissarier, 11 överkonstaplar, 11 inspektionskonstaplar, 136 konstaplar till fot och 10 till häst, utfärdat noggranna föreskrifter för vagnarnes uppställning på torget och anordnat nödiga gatuavstängningar. I operans vestibul hade detektiva avdelningen med förkärlek fattat posto. Polisen fick dock ett lätt arbete. Trots stockholmarnes kända nyfikenhet tycktes man i allmänhet ha tänkt, att hade man ej på något sätt kunnat komma åt en biljett, så tjänade det till intet att stå på torget och betrakta de sex båglamporna och det sparsamma ljus, som silade sig ut genom templets fönster. Det var en ganska gles häck af folk, som under tiden invigningen varade pos-tade utanför poliskedjan, som omslöt torget öster om statyn, och det enda gratisnöje som bestods var ju den färgrika illuminationen från Strömparterren. Men annat var det i operahusets inre. Den ljusa valvet i vestibulen verkade bländande med sitt ljushet. Och i de rymliga kor-ridorerna rådde överallt brådska att bliva ytterplaggen kvitt. Det växlades repliker. Stämningen var hög och spänningen var stor. Alla hade infunnit sig på slaget. Ty enligt det nya drakoniska reglementet får man icke, om man kommer sedan uvertyrens första anslag ljudit, slippa inom salongens helgade dörrar. Och något sådant som att stanna vackert utanför det ville naturligtvis ingen   på en sådan dag som denna riskera. Jag hade också infunnit mig i tid och befann mig lyckligt placerad på min plats på parkett. Salongens gyllene valv, de luftiga, ljusa målningarna i taket, det praktfullt utsirade prosceniet, de myckna förgyllningarna på radernas bröstvärn, de röda väggarna och plyschgardinerna framför ingångarna, det myckna ljuset, som strålade ut från hundratals små lampor och framför allt från den stora gyllene kronan i taket och som bröt sig mot det skimrande guldet, allt detta verkade glatt och festligt. Mon detta intryck förhöjdes dock ännu mera genom publiken. Sällan har väl en teatersalong i Stockholm hyst en mera lysande skara, Isynnerhet om man tager hänsyn till att nästan alla, med undantag af endast några få inbjudna gäster, voro bofaste stockholmare. Det var framför allt en Stockholmsfest som firades. Vi kunna icke åtaga oss att annat än på måfå nämna några namn ur det rika urval, som står oss till buds. Och vi hoppas, att do som nämnas i detta fall skola ursäkta oss vår indiskretion lika väl som de icke nämnda skola förlåta oss vår ofrivilliga oartighet. Den kungl. logen har som bekant sin plats i första redens avantscen, och det dröjde icke länge, förr än konungens högresta gestalt visade sig bakom det gyllene bröstvärnet, omgiven av sina söner; till höger kronprinsen, till vänster prins Carl och prins Eugen. Konungen var civilklädd och bar serafimerbandet, likasom de övriga kungliga personerna. Prins Carl bar dessutom, jämte övriga ordnar, Dannobrogsordens stora kors. Hovlogen har sin plats på företa redens högra sida och här syntes hela hovfruntimret, med den traditionella dräkten i svart och vitt, som här mot väggarmes mörka knappfärg bildade en synnerligen målerisk kontrast. Här sutto även hovets högre manliga funktionärer, rikmarskalken frih. von Essen, generalen greve Sven Lagerberg, överhovjägmästaren Ankarcrona, f. hovmarskalken greve August von Rosen in. fl. Sedan följde statsminister Boström med fru och döttrar samt bland andra som vi observerade i fonden överintendenten H. Westin, f. d. kungl. teatrarnas direktör, med fru, direktören för Kungl, Theatret i Köpenhamn Peder Hansen samt bredvid honom direktören för Kungl. Teatern i Kristiania H. T. L. Schröder med sin jovialiska fysionomi. Vidare märktes f. d. statsrådet Wenerberg i fonden, greven och grevinnan v. Hallwyl m. fl. I avantscenen mitt emot kungliga logen teaterkonsistortiete medlemmar, i mitten över-ståthållaren frih. G. Tamm, ytterst till höger bankofullmäktigen dr Arvberg och på andra flygeln till vänster generalen 0. M. Björnstjerna, mellan dessa hovmarskalken P. Reuterswärd, godsägaren Walldön samt bankdirektören K. Wallenberg. Statsrådet Wikblad kunde vi icke upptäcka. Ovanför dessa i andra radens avantscen syntes en vacker trio af viklädda damer, fruarna Willerding, Linton från Göteborg samt doktorinnan Selander. Närmast avantscenea på vänstra sidan märktes mera K. Wallenberg i en charmant toalett i helt grönt, decolleté samt på något avstånd ifrån henne i helt 

svart en af den gamla operans mest uppburna artister, på sin tid alla stockholmares firade gunstling, grevinnan Math. Taube. På samma sida talar direktören för Konstakademien greve G. von Rosen med en äldre gråskäggig man med distingueradt utseende, det är generalintendenten för de preussiska hovteatrarna greve von Hochberg. På parketten ses ett böljande hav av de elegantaste toaletter och herrar i den obligatoriska fracken. Stadsfullmäktige äro tydligen mycket mangrant representerade, många med damer, och riksgäldskontorets medlemmar representera genom sin närvaro riksdagen. Vidare sågs nästan allt vad Stockholm äger mest lysande inom flnansen och industrien samt dessutom representanter för Nationalmuseum och den konstnärliga världen. Damerna vore nästan alla i ljusa färger och dekolleterade. Bland dessa anteckna vi en passant nr den artistiska och konstnärliga världen fruarna Boborg och Kronberg, den senare i grön brokad, rikt besatt med vit chiffon, fru Teodor Lundberg i skärt, fru Dina Edling, fröken Selma Ek, fru Dagmar Möller, charmant som alltid. Bland damer, som särskilt frapperade genom sina toaletter må nämnas majorskan Stjernspets i rosa brokad med invävda vita violer, lifvet prydt med guldpaljetterad tyll, fru de Marö, född von Hallwyl, som alltid förtjusande med sitt korpsvarta hår och klädd i helt svart, fru G. Wallenberg strax bredvid henne såsom en särdeles lycklig kontrast, blond och i luftigaste vitt. Fru Gripensköld i turkosfärgad atlas och svart chiffon samt last but not least, glänste med sin skönhet i logen under den kungliga fru Boy i svart silverpaljetterad tyll. Efter denna lilla utflykt må vi återvända till själfva föreställningen, som emellertid, sanningen att säga, denna afton var en bisak och som vad den konstnärliga delen angår av vår musikrecensent behandlas i en särskild artikel. Sedan konungen inträtt, intonerades folksången, vilken åhördes stående. Så fort detta var undandanstökat, gick ridån upp och scenen visade en täckt sal. Fru Östberg, fröknarna Karlsolin och Edström, hrr Ödman, Lundqvist, Sellergren och Lemon stodo uppradade i högtidsdräkt och bakom dem hela teaterns körpersonal. Så började den af professor Nyblom författade och af professor Hallsközu komponerade festkantaten. Föreställningen gjorde sedan kanske ett något matt intryck. Estrella slog delvis an men Frondörerna lyckades icke i våra blaserade sinnen väcka den tändande gnistan. Sedan slutligen ridån gått ned över den braskande finalkören i Estrella, ljödo ljudliga applåder. Åter gick ridån upp och det spanska ridderskapet, som synbarligen plötsligt glömt bort den roll som det spelat i operan, intonerade kraftigt vår svenska folksång. Även publiken instämde, och så slutade invigningsföreställningen liksom den börjat med entusiasm. Men när slutet är gott, så är allting gott, och då betyder det ju mindre, om man förut under kvällen också hade litet tråkigt. 

Author

Comments are closed.